Smygläs "Mysteriet på Ödesborgen" av Kristina Ohlsson — Bokino
Smygläs 5 kapitel ur <em>Mysteriet på Ödeborgen</em> av Kristina Ohlsson
Böcker

Smygläs 5 kapitel ur Mysteriet på Ödeborgen av Kristina Ohlsson

Kristina Ohlsson är en mästare på krypande, ryslig spänning. I december kommer hennes nya bok Mysteriet på Ödeborgen — men du får redan nu en exklusiv förhandstitt på de fem första kapitlen!

Av: Bokiño

Kristina Ohlsson är en mästare på krypande, ryslig spänning. I december kommer hennes nya bok Mysteriet på Ödeborgen — men du får redan nu en exklusiv förhandstitt på de fem första kapitlen!

Kapitel 1

Första gången som Ellie såg den svarta fågeln var hon mitt ute på havet. Hon stod längst fram i fiskebåten och spanade med kikaren. Himlen var blå och solen sken, men vågorna gick höga. Ellie kramade om kikaren och ansträngde sig för att stå stadigt. Det var precis när båten åkt över en stor våg som den svarta fågeln kom flygande. Den fällde bak vingarna och dök mot Ellie. Som om den gick till attack. Förskräckt tog hon ett steg bakåt, och höll på att ramla.

Fiskaren som stod vid styrpulpeten såg vad som hände.
— Var försiktig! röt han. Stå inte där framme om du inte kan hålla balansen. Jag vill inte se dig trilla i, då drunknar du direkt.
Fiskaren höll lika hårt i ratten som Ellie höll i kikaren.
— Det var ju fågeln som högg efter mig! ropade Ellie till svar. Det är väl inte mitt fel.

Det var svårt att veta om han hörde henne. Vinden tog det mesta av ljudet. Ellie vände sig surt om. Hon spanade efter fågeln men såg den inte. Kikaren var tung i handen. Hon var trött efter allt resande. Och ändå ville hon verkligen inte komma fram. Det enda hon ville var att åka hem igen. Men det kunde hon inte.
Vinden fick ögonen att tåras. Hon strök bort något vått från kinden och sneglade på sin bror, Walter. Han satt tyst och stel på en träbänk bredvid fiskaren. Hans kinder hade blivit röda av kyla. Han ville också åka hem, det visste Ellie. Hon lyfte kikaren till ögonen.
De var på väg till en ö som hette Stormön. Fiskaren hade sagt att det inte skulle ta mer än en kvart att åka dit. Det kunde nog stämma. Ön kom närmare och närmare.

Ellie tryckte kikaren hårdare mot ansiktet. Ön såg liten ut. Och hög. Hon kunde se träd, buskar och stenar. Och en hamn med en brygga. Däremot såg hon inte så många hus. Hon såg faktiskt inte ett enda. Vågorna reste sig allt högre närmare ön. Inte ens havet ville att de skulle komma fram. Ellie sänkte kikaren. Det var kanske bra om det inte bodde så många på ön. Hon ville inte få några frågor om varför hon var där.
— Försök att vara starka nu, hade mamma sagt innan hon och pappa reste bort. Jag lovar att tiden kommer att gå snabbt. Ni får komma och hälsa på så fort vi installerat oss.
Så fort vi installerat oss.
Vad betydde det, egentligen?
Mamma hade pratat som om hon och pappa skulle bo på hotell, men så var det knappast.

Aldrig i livet att jag åker och hälsar på, tänkte Ellie. Jag hoppas att jag slipper träffa dem igen. Hon och Walter hade gjort upp en plan för hur de skulle klara sig utan sina föräldrar. För det första skulle de hålla ihop. Det var viktigast av allt. Och om allting blev för hemskt på Stormön, skulle de lämna den. Direkt. De visste vart de kunde ta vägen. De ville bo hos Johanna, en kompis till dem båda. Om man skulle vara petig var hon egentligen mest Walters kompis, men Ellie tyckte också om Johanna. De borde själva ha fått välja var de ville bo. Det fick man när man var tolv. Det hade Ellie tagit reda på så varför skulle inte den regeln gälla henne och Walter?
En vissling fick henne att vända sig om.
— Ser du borgen i din kikare? ropade fiskaren.
Borgen?
Hon skakade på huvudet.
Fiskaren log mot Ellie och sedan Walter.
Ingen av dem log tillbaka.
Ellie gick och satte sig bredvid Walter. Båten gungade medan hon rörde sig mot båtens bakre del. Enligt fiskaren kallades en båts främre del för för, och den bakre för akter. Ellie kunde inte bry sig mindre.
— Hur länge ska ni bo ute på Stormön? frågade fiskaren.
Ellie svalde snabbt.
— Inte så länge, sa hon.
— Jag förstår, sa fiskaren.
Men det trodde Ellie inte alls att han gjorde. Åtminstone hoppades hon det.
— Går det ingen färja till ön? sa Walter.
Gubben blinkade förvånat.
— Va? sa han dumt.
— Går det ingen färja till ön? sa Walter igen. Måste man ha egen båt för att åka dit?
Fiskaren lyfte blicken och såg ut över havet.
— Förr gick det en färja, sa han. Men det var en herrans massa år sedan.
Det blev tyst.
Ingen av dem sa något förrän de kom in i hamnen. Båtarna vid bryggan gungade sakta från sida till sida. Ellie fick syn på en brant, smal väg. Den ledde upp på ön.
Fiskaren lade till vid en tom båtplats.
— Jag pratade med Betty och Stefan tidigare idag, sa han. Det är de som äger stället ni ska bo på. Betty sa att jag skulle följa er uppför backen, så tar hon över där.
Tar över.
Det lät som om Ellie och Walter var två paket som skulle lastas av. Men det var inte det hon tänkte mest på. Nej, det var den där borgen som fiskaren hade pratat om. För nu när de var framme vid ön, såg hon den fortfarande inte.
— Var ligger borgen? sa Ellie. Eller skojade du?
Fiskaren skrockade högt.
— Jaså, den hade ni inte hört talas om, sa han. Då är det väl på tiden att ni får se var ni ska bo. Och med de orden steg han i land.

Ellie och Walter skyndade sig efter honom. Fiskaren hjälpte till att lyfta av deras väskor. Sedan satte han av uppför den branta backen. Ellie hade ryggsäck på ryggen och drog en resväska efter sig. Walter stönade tyst när han krängde på sig sin ryggsäck.
En skogsdunge reste sig där backen tog slut. Lite längre fram låg klungor med trähus i olika färger. Rosa, blå, och gröna. Och vita. Det var skönt att se. Då bodde det trots allt människor på ön.
— Märkligt, sa fiskaren. Hon skulle ju vara här och möta er.
Solen kändes varmare nu när de inte var ute till havs. Sommarlovet hade nyss börjat men inget var som det brukade. Ellie kände hur det sög till i magen. Hon ville inte tänka på att de hade lov. Hon ville inte tänka alls på de närmaste veckorna. Det var då hon lyfte blicken och fick syn på något som fick henne att stanna mitt i ett steg.
En borg!
Precis som fiskaren sagt.
En riktig.
Ellie spärrade upp ögonen. Hon hade inte trott att sådana borgar fanns i verkligheten. Den påminde om hennes kusins legoborg, fast den här var ungefär tiotusen gånger större.
Borgen låg i slutet av vägen men syntes ändå tydligt. Mörk och väldig och byggd av tusentals stenblock.
— Imponerande, va? sa fiskaren.
Han såg nöjd ut, ungefär som om han byggt borgen själv.
Ellie tittade förbluffad på borgen och de många tornen. Höga sträckte de sig mot himlen. Som stora, breda skorstenar. Walter kliade sig i huvudet.
— Men… , sa han.
— Ja? sa fiskaren.
— Där ska vi väl inte bo? sa Ellie.
Fiskaren rättade till kepsen han hade på sig.
— Jo, det ska ni, sa han. Det är åtminstone vad jag fått höra. Fast om ni frågar mig…
Han såg sig omkring som om han ville vara säker på att de var ensamma. Det var de inte. En man närmade sig med bestämda steg. När han fick syn på fiskaren, gick han fortare.
— Nu får det vara nog! sa han när han kom fram till dem. Jag var beredd att ge Betty en chans, men nu drar jag mig ur. Gastarna flyttar på saker och ting och håller mina målare vakna om nätterna. Som tavlorna!
Han spände ögonen i först Ellie och sedan Walter.
— Milde tid, sa han. Jag trodde att hon skojade. Ni är ungarna som ska bo hos Betty och Stefan, inte sant?
Ellie och Walter nickade tysta.
Gastarna, tänkte Ellie. Vilka gastar?
— Barnen kom med mig, sa fiskaren. Det blir nog bra.
— Men det där tror du väl inte på själv? sa mannen. Du vet lika väl som jag att barn inte hör hemma på Ödeborgen. Och det gör inte de där hotellmänniskorna heller.
Han skakade på huvudet.
— Jag hoppas ni kommer härifrån så snabbt det bara går, sa han. Stackars, stackars ungar.

Kapitel 2

Det måste ha blivit ett missförstånd. Så brukade pappa säga när han råkade ut för något oväntat. Den arge mannen försvann nerför backen mot hamnen. Walter tittade förvirrad efter honom.
Stackars, stackars ungar.
Så hade mannen sagt. Om han bara visste hur många gånger Walter och Ellie fått höra just de orden. Walter svalde och vände sig mot borgen.
Den var otroligt mäktig, som hämtad från en film. Den var större än alla andra hus och byggnader som syntes till. Till och med större än kyrkan som skymtade en bit fram. Och i den skulle de tydligen bo.

En kvinna kom springande. Hon vinkade och log.
Fiskaren nickade mot henne.
— Där har ni Betty, sa han.
Hon skyndade sig fram och hälsade på Walter och Ellie. Hennes hand var varm och stark.
— Förlåt att jag inte mötte er vid bussen, sa hon. Jag upptäckte en vattenläcka i källaren igår, och var tvungen att fixa den.
Walter visste en del om vattenläckor. En gång hade ett rör i deras hus börjat läcka vatten. Men det var det ingen som märkte. Inte förrän det började lukta konstigt. Walter mindes hur taket sett ut där det hade läckt. De hade bott i sommarstugan medan läckan lagades.
Det hade varit förra hösten. Nu var huset sålt och sommarstugan fanns inte mer. Och alla sa att det var mammas och pappas fel att det blivit så.
— Är det ok om jag åker nu? sa fiskaren.
— Förstås, sa Betty. Varmt tack för hjälpen.
Fiskaren nickade tyst igen. Sedan försvann han åt samma håll som den arge mannen.
— Stefan och August väntar där hemma, sa Betty. Det är väldigt roligt att ni äntligen kommit. Jag hoppas det gick bra att åka hit?
— Det var ok, sa Walter.
— Det känns som om jag måste be om ursäkt för vädret också, sa Betty och tog tag i ena resväskan. Det blåser nästan jämt här. Det blir väl så när man döper en ö till Stormön.
De gick mot borgen. De passerade ett litet torg och ännu fler hus och några små affärer. Och en restaurang med en uteservering. Folk tittade nyfiket efter Betty, Walter och Ellie när de gick förbi.
Betty pekade på en byggnad en bit bort.
— Där framme har ni skolan. Det är där ni ska gå i höst. Jag tänkte att August kunde visa er runt imorgon. Så lär ni er att hitta här på ön. Låter det ok?
Det där sista var tydligen en fråga. Walter ryckte på axlarna.
— Visst, sa Ellie.
Hennes hår var flätat i två långa flätor som svängde när hon gick. Ellie hade samma hårfärg som mamma och Walter; rött. Pappa brukade skoja om att han inte passade in med sitt blonda hår.
Och så var de framme. Borgen omringades av en mur med ett stort valv. Det satt en röd skylt med gyllene bokstäver ovanför valvet. Walter läste på den:

HOTELL BLIXTEN
Öppnar inom kort!

Han rynkade pannan. Han hade trott att de skulle bo i borgen, men det gick ju inte om den var ett hotell.
— Vi kommer ha invigning om cirka sex veckor, sa Betty. Det känns otroligt spännande, nästan som en dröm som går i uppfyllelse.
Hon log medan hon pratade, och gjorde stora gester med armar och händer.
— Vi trodde aldrig att borgen skulle bli vår, sa hon. Vi använder den till både bostad och hotell. Det var en chans som vi bara måste ta.
Hon gick raskt in genom valvet. Walter såg sig om. Borggården var en stor, öppen grusplan. Den skuggades av borgens höga murar. Någon hade ställt ut färgglada träbänkar och bord i ena hörnet. Och mitt på borggården växte två höga träd i något som liknade stora rabatter.
— Visste du att vi skulle bo så här? viskade Ellie.
Walter skakade på huvudet.
— Vad tycker ni? sa Betty och log brett. Ganska häftigt, va?
Walter nickade.
— Oh ja, sa han.
Han petade med skon i gruset.
Visst, borgen var cool. Det var bara löjligt att låtsas något annat. Och Betty verkade snäll. Mer än snäll, hon verkade smart också. Men den där arga mannen hade sagt att borgen var farlig och pratat om gastar. Och så hade han kallat borgen för Ödeborgen. Om Walter fått välja fritt, skulle han hellre ha stannat hemma. Trots att han inte visste vad som var ”hemma” längre.
Allt var borta, och ingenting skulle komma tillbaka.
Inte på väldigt länge.

Bettys leende försvann. Hon strök bort en hårslinga från ansiktet och lade den bakom örat.
— Kära nån, sa hon. Ni är förstås inte det minsta glada över att vara här.
Walter skruvade på sig. Han hatade när vuxna skulle gissa hur han mådde. Ingen kunde fatta vad han och Ellie behövt stå ut med.
Ingen.
Han sneglade på Ellie. Hon hade vänt bort blicken och tittade på ett av borgens torn. Där satt en svart fågel. De mörka fjädrarna blänkte i solen.
— Jag förstår att ni saknar era föräldrar, sa Betty. Vi skulle kunna…
— Nej, sa Ellie.
Betty såg förvånad ut.
— Vi saknar inte alls våra föräldrar, sa Ellie.
Det var typiskt henne att slänga ur sig en sådan sak. Taskigt och dumt. Framför allt eftersom hon visste att Walter tyckte annorlunda. Ellie var så arg på mamma och pappa. Men Walter var mer arg på alla andra. På alla som kallade deras föräldrar för skurkar, på alla som tvingade honom och Ellie att resa bort.
— Vi tycker lite olika, sa han lågt. Jag saknar dem. Jag saknar dem varje dag.
Det spände över bröstet när han pratade, som om han inte fick luft. Han önskade att Ellie inte hade sagt något. De hade ju kommit överens om det. De skulle inte prata om sådant som de inte tyckte lika kring. Det var ingen idé, de började bara bråka.
Ellie såg arg ut.
— Jag får väl tycka vad jag vill, sa hon.
Jag kanske borde berätta om Johanna, tänkte Walter. Så fattar Betty varför vi vill åka härifrån.
Och sedan gjorde han det.

— Vi ville hellre bo hos vår kompis, sa Walter. Vi hade pratat med henne och hennes föräldrar. Allt var klart, trodde vi.
— Och ändå fick vi inte bo där, sa Ellie. De sa bara nej, att vi måste resa bort. Hit.
Det gjorde så ont att tänka på det som hänt. På att allt varit bestämt, och så hade det blivit precis så hemskt som de inte ville.
Betty lade armarna i kors.
— Vem var det som sa nej? sa hon. Vem bestämde att ni inte fick bo hos er kompis?
Hon lät upprörd, men Walter var ganska säker på att det inte var honom och Ellie hon var sur på.
— De som bestämde allt, sa Ellie.
— De som jobbar på kommunen, sa Walter.
Betty skakade på huvudet.
— Skit också, sa hon. Det här hade jag ingen aning om.
Betty såg fundersam ut.
— Vad sägs om att vi ingår en pakt? sa hon. Vet ni vad en pakt är?
Ellie ställde sig närmare Walter.
— Det är när man lovar varandra något, sa hon.
— Precis, sa Betty. Jag lovar att göra mitt yttersta för att ta reda på varför ni inte fick bo hos er kompis. Samtidigt lovar ni att göra det bästa av tiden här. Vem vet, det kanske bara blev ett missförstånd, och i så fall reser ni hem till er kompis. Ska vi säga så? Att jag försöker hjälpa er härifrån, och att ni anstränger er för att dagarna här ska bli fina?
Hon sträckte fram sin hand.
Walter blev varm om kinderna. Äntligen någon som lyssnade!
— Jag tycker det låter bra, sa Ellie.
— Jag med, sa Walter snabbt.
Och så skakade de hand med Betty igen.
En pakt. Det hade de inte förväntat sig. Allt kändes en aning lättare nu. Inte mycket, men lite.

Men det var en sak till Walter måste få veta.
— Jo, sa han tyst. Jag bara undrar… vet alla? Jag menar, vet alla vad som hänt? Varför vi är här … och så…
Betty lade en hand på hans axel.
— Mycket bra att du frågade det, sa hon. Jag, Stefan och August vet förstås varför ni är här. Och rektorn och er lärare på nya skolan. Men ingen annan. Vi har sagt att ni är bekanta till familjen.
Bekanta till familjen. Tänk om det hade varit sant. Så bra det skulle ha varit.
Ellie lade armarna i kors.
— Vi träffade en gubbe när vi väntade på dig, sa hon. Han pratade om gastar och sa att han fått nog av borgen. Vem är han?
Betty stelnade till.
— Åh nej, sa hon. Det var ju dumt att ni råkade träffa just honom. Alltså … han är verkligen ingenting annat än en trött gammal gubbe med livlig fantasi. Han har hjälpt oss med renoveringen av borgen, men vi har stött på en del problem. Och nu har han tydligen fått nog. Då är det lättare att skylla på spöken än att själv ta ansvar.
Hon skakade på huvudet.
— Men men. Nu får jag visst leta upp nya hantverkare. Hubert är ju chef för de andra. Om han slutar, så slutar resten.
Walter antog att det var den arga gubben som hette Hubert.
— Han kallade borgen för Ödeborgen, sa han. Heter den så?
— Verkligen inte, sa Betty. Det är bara något den kallas för att den stått övergiven så länge. Men nu är den inte det längre, som ni kan se. Ge folk lite tid, så ska du ni att de slutar snacka.
Hon log uppmuntrande.
— Nu går vi och säger hej till de andra! De väntar där inne.
Walter och Ellie följde långsamt efter henne.
Det hade blivit dags för dem att se sitt nya hem.

Kapitel 3

Förvånad följde Ellie efter Betty in i borgen. Hon hade fortfarande inte fattat att det gick att bo i den. Inte på riktigt. Men det kunde man tydligen. Det blev trångt i hallen när alla samlades där. Väskorna fick knappt plats. Stefan och August kom genast och hälsade.
Stefan pratade snabbt och mycket, det gick nästan inte att hänga med. August pratade desto mindre. Han hade stora glasögon med mörka, tjocka bågar och rynkade pannan minst en gång i minuten. Han verkade vara den allvarlige i familjen.
Ellie tog ett djupt andetag. Allt hände visste på en gång. Först en pakt med Betty, och nu ännu fler främlingar. Men pakten kändes som en riktigt bra idé. Nu kanske allt blir rätt, tänkte Ellie. Nu kanske vi får åka hem och bo hos Johanna.
— August har lovat att visa er borgen, sa Stefan. Påminn honom gärna om att ni vill se något annat än hans eget rum.
Han blinkade till Ellie och Walter och log så att alla tänderna syntes. Men August himlade bara med ögonen och sa:
— Kom, vi drar.
Borgen var en gigantisk labyrint. Först gick de en halvtrappa upp och sedan genom en korridor. Sedan kom en till trappa som var mycket längre, och ännu en korridor. Och ännu en trappa.
Hjälp, tänkte Ellie. Jag kommer att gå vilse direkt.
Plötsligt stannade August.
— Här är era rum.
Han pekade på två dörrar. Ellie sköt upp den ena av dem. Dörren var tung och knarrade när hon öppnade den. Rummet var stort och ljust. Fönstren var höga och breda, och väggarna tjocka. Om hon ville, skulle hon kunna sitta i fönsterhålet och läsa. Från fönstret såg hon hela borggården.
— Åh, sa hon tyst.
Det bara slank ur henne. Egentligen hade hon ingen lust att visa att hon gillade rummet. Walter fick fart och spanade in i det andra rummet. Ellie följde efter. Det var lika fint som hennes. Men tjusigast rum av alla hade August. Han var mycket ivrig att få visa det. Trappan till hans rum var lång och mörk. Den var formad som en spiral och tog en halv evighet att komma uppför. Till sist var de framme.
— Här bor jag, sa August. I det näst högsta tornet.
Det hördes att han var stolt.
Ellie förstod varför. Rummet var fantastiskt. Ett stort tornrum med fyra fönster; ett åt varje väderstreck.
— Du ser ju typ halva världen härifrån, sa Walter häpen.
— Eller hur, sa August. Det var en stenhård förhandling, men jag vann.
— Förhandling? sa Ellie.
— Det är en sån man har för att komma överens om saker, sa August.
— Jo, det vet jag, sa Ellie. Men vad har det med ditt rum att göra?
August lutade sig mot dörrkarmen.
— Jag ville inte flytta hit till ön, sa han enkelt. Mamma och pappa försökte med allt. Jag skulle få högre månadspeng, en ny cykel, till och med en ny kamera. Men jag sa nej och bråkade som tusan. Tills jag hittade det här rummet. Då sa jag att jag skulle flytta med om jag fick välja rum. Mamma och pappa hade egentligen inte tänkt inreda det här tornet, så först sa de nej. Men – som sagt – de fick ge sig. Ellie förstod varför han hade bråkat. Hon ville själv inte bo på ön. Men rummet var som hämtat från en saga.
— Du sa att det här var det näst högsta tornet, sa Walter. Vilket är det högsta?
— Utkikstornet är det högsta, sa August. Det ligger på andra sidan borgen.
Han ställde sig vid ett av fönstren och pekade. Walter visslade till.
— Det är ju helt galet högt, sa han.
Ellie höll med Walter. Tornet var vansinnigt högt. Och brett. Som en riktigt tjock skorsten.
— Varför kallas det för utkikstornet? frågade hon. Jag menar, det här tornet som vi är i nu är ju också väldigt högt. Och de andra tornen är knappast låga.
— Så klart, sa August. Men man ser väl som längst från det högsta tornet. Dessutom är det byggt så man kan gå runt längst upp. Kolla, det ser liksom ut som en … terrass.
Det var helt sant. Utkikstornets topp var platt. Det gick inte att se exakt hur det såg ut, men det där med terrass stämde säkert bra. Så såg inget av de andra tornen ut. De hade spetsiga tak på toppen.
Ellies hjärtat slog ett dubbelslag när hon tittade på utkikstornet. Det var inte bara det högsta – det var trasigt. Inte högst upp, men i botten. Faktiskt såg hela det hörnet av borgen förstört ut. Nästan som en ruin. Fönstren var sönder och det fanns en dörr in till tornet som hängde helt snett.
— Varför finns det ens en dörr? sa Walter när han fick syn på den. Man kan ju gå rakt in genom fönstret bredvid.
August ryckte på axlarna.
— Den har nog bara blivit kvar, sa han. Men det går faktiskt att gå in genom den.
Ellie tänkte på gubben som sa att han inte ville ha med hotellet att göra.
Gastarna blir min död.
Det var så han hade sagt.
Ellie rös.
— Kan vi gå dit och kolla? sa Walter. Det vore grymt att se utsikten.
— Nej, det går inte, sa August. I alla fall inte just nu. Mamma och pappa skulle bli tokiga. Utkikstornet är stängt. Det är inte säkert, man kan skada sig där. Men … jag har varit där några gånger ändå. För att kolla läget, typ. Fast jag har aldrig vågat gå uppför trappan i tornet.
— Varför är det inte säkert? sa Ellie.
— Allt är trasigt där inne, sa August. Trappstegen har murknat och gått i bitar. Och så finns det en källare under tornet. Den är också skadad. Det känns som om man kan få taket över sig vilken sekund som helst när man är där.
Ellie rynkade på näsan.
— Usch, sa hon. Hur ser resten av källaren ut?
— Vadå resten?
— Det måste ju finnas källare under resten av borgen också. Eller?
August skakade på huvudet.
— Nej, sa han. Resten av borgen är byggd direkt på marken.
Ellie gav upp. Det var uppenbarligen ingen bra idé att ta sig in i utkikstornet.
— Men hotellet då? sa hon. Jag har inte fattat var det ligger. Kan vi inte få titta på det istället?

Det gick tydligen bättre. August tog med dem ut på borggården.
— Hotellet ligger här i borgen, sa han. Men det har egen ingång.
Han öppnade en hög träport. Den verkade tung, för han tog i när han drog upp den.
— Det här ska bli huvudingången till hotellet, sa han. Om det nu öppnar.
Det luktade både nymålat och instängt på hotellet. Ellie ansträngde sig för att inte hålla för näsan.
— Vad menar du med att hotellet kanske inte öppnar? frågade hon.
Ellie och Walter hade bott på ganska många hotell med sina föräldrar, men inget som liknade borgen.
— Det är många på ön som vill hålla borgen stängd, sa August. Typ … alla.
— Måste vara jobbigt att bråka med så många, sa Walter.
August ryckte på axlarna.
— Jag har vant mig, sa han.
Ellie och Walter sneglade på varandra. De visste hur det kändes att vara utanför.
— Varför vill inte folk på ön att borgen ska bli hotell? sa Ellie.
— Det snackas en massa, sa August. Jag lyssnar inte så mycket, jag tror ändå inte på sånt.
— Tror inte på vad? sa Walter.
— På spöken, sa August. Det sägs att det spökar i borgen. På riktigt, alltså. Och så sägs det att spökena vill vara ifred, annars spökar de ännu mer. Men det där är ju bara tjafs.
— Vi hörde att borgen kallas för Ödeborgen, sa Walter.
— Folk som tror att det spökar här kallar den för det, sa August. De vill att borgen ska vara öde. Hur knäppt som helst.
Det var rätt kallt inne på hotellet. Ellie huttrade i sin kortärmade tröja.
Ett ljud hördes från innergården. Ellie kikade ut. Glaset i fönstret var tjockt och smutsigt, och utanpå satt ett järngaller. Så såg alla fönster i borgen ut. Hon spanade åt höger och vänster. Men gården var tom.
— Det är fåglarna som slåss, sa August. Det låter så då.
Ellie backade från fönstret. Fåglarna. Kanske likadana som den där svarta som överfallit henne på båten. Fågelskriken blev högre och kom närmare. Det lät inte som vanligt kraxande. Så fick hon syn på dem. En stor, svart fågel jagade en brun. Det var den svarta som lät. Och den såg precis ut som fågeln hon sett på båten. Ellie hoppades att den bruna skulle vinna.
Hon vände sig bort och kvävde en gäspning. Hon började redan bli trött. De hade gått upp tidigt för att hinna med bussen.
Då hördes en hög smäll bakom dem.
Ellie snodde blixtsnabbt om. Hon kände hjärtat slå hårdare.
Den bruna fågeln hade flugit rakt in i järngallret och fastnat. Och den svarta hade kommit efter. Den satt på den bruna fågelns rygg och hackade ilsket på den. Och nu skvätte blodet på fönstret.

Kapitel 4

Första natten i borgen. Walter låg och snurrade mellan lakanen. Han drömde om båten som tog dem till Stormön. Sedan drömde han om fåglarna som jagade varandra. Och sedan om ett hus som brann och att han måste söka skydd i utkikstornets källare. Först då vaknade han, varm och svettig.
Klockan var fem på morgonen. Walter gnuggade sig i ögonen. Något hade väckt honom. Ett ljud. Han drog undan en bit av gardinen och kikade ut. En vindpust fick gruset på marken att rivas upp och bilda ett litet moln. Borggården var tom.
Han gick och lade sig igen.
Stormön.
Vad var det för ställe, egentligen? En ö med en ödeborg och fåglar och arga människor som inte tyckte om hotell. Och gastar. Fanns det verkligen ingen annan som ville ha Walter och Ellie? Någon som bodde närmare mamma och pappa. Nu skulle det ta flera timmar att åka och hälsa på dem.
Han skruvade på sig.
Då hördes ljudet igen. Den här gången visste Walter precis vad det var. Det kom inte alls utifrån.
Det lät som om någon gick i korridoren.
Eller smög.
Fram och tillbaka.
Walter var på helspänn. Sedan slappnade han av. Det var förstås Ellie som inte kunde sova. Hon hade kanske gått upp för att hämta ett glas vatten. Eller en bok. Eller både och. Ljudet försvann. Och istället hörde Walter något annat. Ljudet av hur någon försiktigt tryckte ner hans dörrhandtag.
Walter satte sig tvärt upp i sängen.
Vad sysslade Ellie med?
— Hallå? sa han.
Det blev tyst igen. Ellie måste ha gått fel och kommit på att hon ryckte i fel dörr. Om det ens var hon. Det kanske var de där gastarna som mannen, Hubert, pratat om.
Walter drog upp täcket.
Han hade aldrig förr träffat vuxna som trodde på spöken. Men på Stormön fanns det tydligen de som gjorde det.
Ljusa solstrålar letade sig in genom en glipa i gardinen.
August skulle visa dem runt på ön lite senare. Betty och Stefan verkade hoppas att Walter och Ellie skulle hitta kompisar. Men Walter ville inte ha några nya vänner. Han hade redan kompisar. En del hade försvunnit när mamma och pappa fick problem, men andra fanns kvar. Walter saknade dem.
Mest av alla saknade han Johanna.
Walter hade skickat bilder på borgen till henne innan han somnade. Han kollade snabbt mobilen.
Johanna hade svarat:

Grymt ställe!!

Walter log. Det var så hon brukade säga – ”grymt” – när hon gillade något. Han svarade:

Jag veeet!! Kom och hälsa på!!

Det var en lång resa, men Johanna skulle tycka att det var värt det. Och det skulle säkert Johannas föräldrar också. De hade ju sagt ja till att låta Ellie och Walter bo hos dem medan mamma och pappa var borta. Walter funderade på pakten som Betty slutit med honom och Ellie. Tänk om allt kunde lösa sig. Ingen hade kramat Walter och Ellie hårdare än Johanna när de reste. Johanna skulle bli superglad när hon fick höra vad de bestämt med Betty. Men han skulle inte säga något än. Det var fint att ha en hemlighet. En som gjorde honom mindre ledsen.
Han kunde inte fatta att allt blivit så fel.
Fel, fel, fel.
Nu satt han här på en ö och bodde på en borg. Utan vänner. Och om han träffade några, skulle han ljuga för varenda en. Ingen skulle få veta varför han kommit till Stormön.
Detta var vad han skulle berätta:
Att hans och Ellies föräldrar flyttat utomlands för att starta ett nytt företag. Att Walter och Ellie inte ville lämna Sverige förrän till hösten. Att deras föräldrar kände Betty och Stefan, och att det därför var naturligt att Walter och Ellie flyttade hem till just dem.
Det där sista med ”naturligt” var det Betty som hittat på. Hon hade faktiskt hittat på alltihop. Till och med det där om att hon och Stefan kände Walters och Ellies föräldrar. Trots att de inte hade träffats en enda gång.
Walter tyckte att Bettys förslag var bra. Ingen av dem sa något om att lögnen bara räckte fram till hösten. Hur skulle de förklara att de var kvar när skolan började?
Walter blinkade snabbt.
Hösten räknades inte. De skulle inte vara kvar på ön då.

— Vad vill ni se? sa August.
Han stannade mitt på torget. En grönsakshandlare glodde tyst på dem.
— Vi vill nog se allt, sa Ellie.
— Det finns liksom inte så mycket att titta på, sa August. Mamma ville att jag skulle ta med er till skolan. Vi kan börja där.
Det tog bara några minuter att gå dit. De passerade en affär som tydligen inte öppnat än. En tant stod och ryckte i dörrhandtaget. Walter blev påmind om ljudet han hört på morgonen. Ljudet av hur någon gick utanför hans rum och sedan tryckte ner hans dörrhandtag.
— Kunde du inte sova i natt? viskade han till Ellie.
Hon tittade förvånat på honom.
— Jo, sa hon.
— Men du var ju upp och gick svintidigt?
— Det var jag inte alls.
Walter fäste blicken på August istället. Det kanske var han som varit vaken tidigt? Men vad skulle han i så fall göra nere hos Walter och Ellie?
— Här, sa August. Detta är skolan. Hepp.
Skolan var den minsta Walter sett. Det var det mesta på ön. De hade till exempel gått förbi världens minsta tavelbutik. Det fanns ett staket kring skolgården. Walter hade inte minsta lust att leta upp grinden och gå in. Det hade inte August heller. Han ställde sig med ryggen mot skolan och lutade sig mot staketet.
— Hur såg er gamla skola ut? sa han.
— Den var större, sa Ellie.
— Mycket större, sa Walter.
— Min med, sa August.
Han lade huvudet på sned.
— Varför ska ni två gå i samma klass, förresten? sa han. Ni är ju inte tvillingar.
— Men vi är födda samma år, sa Ellie. Jag fyllde tolv i januari. Och Walter fyller år i december.
August skrattade högt.
— Lägg av, är det sant?
— Japp, sa Ellie.
Walter ville vidare. Han önskade att August inte tagit med dem till skolan. Det kändes helt fel att vara där.
Då hörde de en röst bakom sig.
— Hej August!
En kille kom fram till dem.
Walter stelnade till. Killen tittade på honom och Ellie.
— Är det ni som är de nya? Som bor i Ödeborgen?
— Bra gissat, Simon, sa August. Och den heter inte Ödeborgen.
— Jag ville ju bara säga hej, sa killen som tydligen hette Simon.
Han rodnade.
— Hur går det med hotellet? sa han.
August ryckte på axlarna.
— Fråga mina föräldrar, sa han. Jag tror det går bra.
Walter undrade vad killen ville. Han stod bara där och tittade på dem.
Då ringde Augusts telefon.
— Skit också, sa han. Det är en fotograf som jag känner som ringer. Jag måste snacka med honom om en sak. Vänta här så kommer jag snart.
En fotograf? Walter tittade förvirrat efter honom.
— Vi kommer nog att gå i samma klass, sa Simon.
— Ok, sa Ellie.
Simon drog efter andan. Sedan sa han:
— Jag har något jag vill berätta för er.

Kapitel 5

Det var märkligt att stå och titta på en skola som var sommarstängd. Ellie undrade vad Simon ville berätta. Han var tyst en lång stund.
Det gjorde Ellie lugn. Om han började ställa frågor, skulle hon förstås ljuga om mamma och pappa, men det var bäst om hon och Walter inte behövde prata om dem överhuvudtaget.
— Ni ska inte behöva skämmas för oss, hade pappa sagt. Det är mamma och jag som gjort fel, och inte ni.
Ellie fattade inte vad han snackade om. Klart hon skämdes. Mer än hon gjort i hela sitt liv. På det sättet kändes det väldigt bra att vara på ön. Där visste ingen ett dugg om hennes föräldrar. Men där hemma visste alla allt. Om mammas och pappas företag, om alla pengar som försvann och om huset som brann.
— Vad tycker ni om Ödeborgen, då? sa Simon.
Ellie tittade hastigt på Walter.
— Vi gillar borgen, sa hon och undvek att kalla den för Ödeborgen.
Walter nickade.
— Så ni har inte träffat på några spöken än? sa Simon.
Ellie ryckte till.
— Nej, sa hon och skrattade. Inga spöken.
Ellie tyckte att Simon verkade konstig. Hon hade inte trott på spöken sedan hon var liten. Men det gjorde tydligen han.
— Ni vet att ni ska akta er, va? Särskilt för utkikstornet.
Simon tittade oroligt på dem. Han hade fräknar på näsan och blåa ögon.
— Jo, sa Ellie. Vi har lovat att inte gå dit. Men resten av borgen är ok.
Simon sänkte blicken.
— Alltså, det här är ju inte ert fel eller så, men… Ni vet väl att ingen gillar hotellet? sa han. Om vi andra fick bestämma, skulle det inte få öppnas.
— Varför inte? sa Ellie. Borgen är ju hur cool som helst.
Hon önskade att August skulle komma tillbaka. Han visste mycket mer om det här.
Killen knep ihop munnen.
— Det spelar ingen roll, sa han. Ödeborgen ska vara öde. Be någon berätta om Lill-Allan. Fråga vad som hände honom.
Ellie rynkade pannan.
Ödeborgen ska vara öde.
— Lill-Allan?
Killen tvekade.
— Det var min farfar, sa han till sist. Och han finns inte längre. Han dog i Ödeborgen. Precis som andra också har gjort.
Sedan vände han sig tvärt om och gick därifrån.

Det började regna. August sprang iväg till fotografen som han kände, och Ellie och Walter gick tillbaka till borgen. Det var verkligen inte svårt att hitta på ön. Det fanns bara en enda huvudgata och den gick från öns södra udde till den norra. Borgen låg i norr, och hamnen i söder. Det fanns inga bilar på ön. Förutom huvudgatan fanns ett antal grusvägar som ledde fram till husen och affärerna. Det var allt.
— Det där med att det spökar i borgen, sa Walter när de varit tysta en stund. Tror du på det?
Ellie suckade högt. De var nästan framme vid borgen.
— Nä, sa hon. Vadå, gör du det?
Han skakade snabbt på huvudet.
— Nej, nej, sa han. Jag bara undrade. Lite skumt att så många kallar den för Ödeborgen.
— Äh, sa Ellie. De har väl inte så mycket att göra här på ön.
Hon tyckte inte om vad den där Simon hade sagt. Att hans farfar hade dött i borgen. August hade bara skakat på huvudet när de berättade vad de fått höra. Han hade inte hört talas om killens farfar.
— Jag fattade inte vad som hänt den där Lill-Allan, sa Ellie.
— Inte jag heller, sa Walter. Men om han dog i borgen borde det inte vara så svårt att ta reda på vad som hände.
Ellie höll med. Olyckor hände ju hela tiden. Särskilt i övergivna borgar.
— Jag skulle vilja kolla runt mer på ön när det slutat regna, sa Ellie. Följer du med?
Hon var inte helt nöjd med Augusts rundvandring. De visste inte ens om det fanns en badstrand på ön. De hade ju kunnat vänta tills det slutade regna och gått vidare. Och August hade kunnat gå till den där fotografen lite senare.
— Kanske, sa Walter.
Han pekade mot himlen där tunga, gråa moln hopade sig. Ellie suckade igen. Walter hade blivit förändrad. Tidigare hade han alltid haft en massa roliga – och ibland ganska korkade – idéer, men nu hade han inga alls. De pratade knappt med varandra. Inte sedan de fick veta att de måste åka till Stormön.
— Har du skrivit något brev till mamma och pappa? sa Walter.
Ellie skakade på huvudet.
— Nej, sa hon.
— De sa att de ville veta hur vi har det. Och de har ju inget internet och inga mobiler…
— Vi kom nyss, sa Ellie hårt. Vill de veta hur vi mår, kan de ringa Betty eller Stefan. Jag tänker inte skriva något brev.
Det var då Ellie hörde vingslagen. Den stora, svarta fågeln var tillbaka. Den flög i cirklar ovanför dem.
Igen, tänkte hon.
Hon tyckte fågeln var otäck. På riktigt. Först hade den attackerat henne i båten. Och sedan hade den dödat den bruna fågeln som fastnade i gallret. Nu skrek den så att det skar i öronen.
— Stick! sa Walter och viftade med armarna.
Men istället för att flyga iväg, flög fågeln snabbare. Och snabbare. Och ännu närmare Ellie och Walter. Sedan gjorde den som den gjort på båten. Den fällde bak vingarna, och rasade ner mot Ellie.
— Akta! ropade Walter och drog henne i armen.
Fågeln missade henne med knappt en centimeter. Ellies hjärta slog så hårt att det nästan gjorde ont. De sprang den sista biten tillbaka till borggården. Ellie flämtade och rusade mot dörren. Samtidigt spanade hon efter fågeln. Den steg mot himlen och slog hårt med vingarna. Ellie grävde i fickan efter nyckel.
— Skynda dig!
Walter stod tätt bakom henne. Då öppnades dörren inifrån. Stefan tittade först förvånat och sedan glatt på dem.
— Men hej! sa han. Vad tycker ni? Visst är ön fin?
Ellie och Walter skyndade sig in i farstun. Stefan hann knappt flytta på sig.
— Bra, sa Ellie.
Sedan berättade hon om fågeln. Stefan lyssnade.
— Det finns en del kråkor här, sa han. De kan bli väldigt aggressiva.
Små, små regndroppar trummade mot fönstret bredvid dörren. Ellie ingen lust alls längre att gå ut igen.
— Det var ingen kråka, sa hon.
Stefan lade en hand på hennes axel.
— Kom, så fixar vi lite lunch, sa han.
Ellie nickade men tyckte inte om att han började prata om något annat. Walter och Stefan fick tro vad de ville, men Ellie var säker. Den där fågeln var ingen kråka. Den var något annat.
Något farligt.

Vill du läsa mer? Förbeställ boken här

Vill du läsa mer? Förbeställ boken här