Smygläs Moa Herngrens nya ungdomsroman Ni kommer SAKNA MIG!

Smygläs Moa Herngrens nya ungdomsroman

Smygläs Moa Herngrens nya ungdomsroman
Böcker

Smygläs Moa Herngrens nya ungdomsroman

Moa Herngrens nya ungdomsroman Ni kommer sakna mig! handlar om 17-åriga My och det hårda livet för en ung människa som tror hon är odödlig, men bär sina känslor utanpå kroppen. Provläs en bit här.

Av: Caroline Geijer

Moa Herngrens nya ungdomsroman Ni kommer sakna mig! handlar om 17-åriga My och det hårda livet för en ung människa som tror hon är odödlig, men bär sina känslor utanpå kroppen. Provläs en bit här.

Handling: När mamma åker till Dalarna med sin nya kärlek och pappa flyger till Mallorca med sin nya familj blir My ensam kvar i stan på sommarlovet. Båda föräldrarna tror att My är med den andra. Istället för att avslöja misstaget bestämmer hon sig för att dra och klara sig på egen hand. Om hon inte är önskvärd så ska de slippa henne. Det blir startskottet på några turbulenta månader där My får lära sig allt om att överleva utan jobb och utan pengar. Hon bryter sig in i huset hon bodde i som liten i ett desperat försök att hitta tillbaka till en tryggare tillvaro. Hon bosätter sig i ett läger i skogen, befolkat av människor som vill leva utanför samhället, hamnar i händerna på knarklangare och andra som vet att utnyttja unga utsatta tjejer – men aldrig någonsin ser hon sig själv som ett offer.

Läs intervjun med Moa Herngren om nya boken här.

 

Utdrag ur Ni kommer SAKNA MIG!

1

Vägen ligger svart och det röda ljuset på baklyktorna från de enstaka bilarna framför mig är mitt enda sällskap. Jag har snott Palmens gröna Jagga. Den stinker inpyrd cigarettrök och gammal öl från burkarna som ligger slängda i baksätet. Ena framlyset är trasigt och sikten dålig, men det enda jag bryr mig om är att inte polisen ska få syn på mitt trasiga lyse. Men skulle det bli så, ja, då blir det så. Man klarar mer än man tror. Fast man bara är sjutton år så klarar man det man måste. Och mycket mer än så. Även om man inte alls är redo. Jag famlar med ena handen i handskfacket och letar bland gammalt skräp, tändare, tomma cigarettpaket, snören och godispapper. Jag får fram ett tuggummi som jag stoppar in i munnen.

Jag trycker foten mot pedalen och ökar gasen. Den gamla bilen lättar från asfalten och jag lägger i nästa växel. Är det så här det känns att lyfta ett flygplan? När piloten tar kommando och hästkrafterna trycker på upp mot himlen. Jag kör om bil efter bil, lykta efter lykta. Jag gasar lite till. Motorn i bilkroppen som lyder mig och ingen annan. Jag har kanske inte kontroll över mitt liv, men jag har i alla fall kontroll över den här rishögen.

Jag ser ljusskenet i backspegeln innan jag hör sirenen, men blir inte rädd. Pulsen stiger men är ändå lugn. Jag tuggar tuggummit lugnt och metodiskt. Det är jag som styr. Jag har väntat på det här. Gjort mig redo fast jag inte varit medveten om det. Kanske är det dags nu. Lika bra att satsa allt. Jag har inget att förlora.

Jag ökar lite, pressar ner kängan mot pedalen, bilen lyder och drar iväg som i ett andetag. Jag känner hur jag flyger. Ja, jag flyger. My Tessie Sofie Amanda Everts flyger. Kärt barn har många namn och ingen vet vem som är vem förutom jag.

Sirenerna utanför överröstar nästan motorn. Gasar, gasar, gasar så att Jaggan skakar och det känns som om den ska gå sönder. Kör om bil efter bil som lägger sig i högerfilen för att släppa fram mig. Galningen på fyra hjul. Hjärtat klappar som när man åker berg- och dalbana eller flyr från en flock vargar.

Jag spottar ut tuggummit genom den krossade rutan. Känns som om jag drunknar i sirenljudet. Jag trycker gasen i botten en sista gång och skriker rakt ut med allt jag har.

”Kom och ta mig då! Kom och ta mig då, snutjävlar, om ni kan!”

2

17 juli, tre månader tidigare

Det första jag gör när jag kommer in i lägenheten är att kolla skorna. Hur många som står där. Är det bara Hjalmars och mammas så slappnar jag av. Men är det Johans så blir jag direkt spänd i hela kroppen. Som om lägenheten blir en annan lägenhet då.

Det bästa jag vet är när den är tom. Då kan jag andas. Då kan jag öppna kylskåpet och ta en macka utan att tänka. Men om han är där så är det som om jag knappt vågar röra mig. Måste tänka på allt jag gör. Smular jag ner? Låter jag för mycket? Tog jag något av maten som han hade tänkt äta?

Han säger nästan aldrig något. Han skriker inte åt mig. Istället är han tyst. Ger mig blickar. Ogillande blickar som betyder ”Är du här nu? Ska du inte skaffa ett extrajobb så att du inte behöver vara hemma så mycket? Ska du inte skaffa en pojkvän som du kan sova över hos så att jag och din mamma får vara ifred?”

Han undviker mig och jag undviker honom.

”Hej.”

Jag rycker till där jag sitter i soffan i vardagsrummet och käkar en macka.

”Hej.”

”Är du hemma?”

”Ja.”

”Jag trodde att du var hos din pappa den här veckan.”

”Ja, det är pappas vecka.”

”Jaha ja.”

”Jag ska bara hämta datasladden, hade glömt den.”

”Okej.”

Tystnad. Vi tittar på varandra. Ingen vet vad den ska säga. Johan ser sig omkring, han upptäcker mina gympaskor på golvet, glaset på tevebordet och mackan. Jag väntar in honom.

”Du tar väl undan efter dig sen?”

Ja, där kom den.

”Jadå.”

Några timmar senare sitter jag och Hjalmar på stranden vid Hornsberg och tittar ut över vattnet. Det är juli och varmt i luften, trots att det är kväll. Folk har picknick här och var på gräsmattan nedanför höghuset. Det är vårt vanliga häng när vi vill vara ifred eller bara komma ut ur mammas trånga lägenhet på femte våningen. Rex lägger sig bredvid och viftar på svansen, tittar upphetsat på vattnet, vill säkert hoppa i.

Egentligen var lägenheten inte så trång från början. En trea var perfekt för mig och mamma och Hjalmar och Rex. Men sen kom Johan. Johan Borén. Jag borde ha kunnat räkna ut att mamma skulle träffa en kille förr eller senare. Ingen unnar henne att vara lycklig mer än jag, jag vet hur ledsen och ensam hon har varit efter att hon och pappa skildes. Ändå blev jag besviken. Kanske mest för att ingen sa något.

När mitt år som utbytesstudent i Missouri var över så trodde jag att jag skulle komma hem till mitt vanliga liv. Istället kom jag hem till en främmande familj. Johan hade flyttat in hos oss med sina barn och redan bott där i några månader berättade mamma för mig i bilen hem från flygplatsen.

”Jag ville inte säga nåt på telefon. Tänkte det var bättre att du fick träffa dom först. Annars skulle du bara ha gått och oroat dig där på andra sidan Atlanten.”

Hon sa det i förbifarten. Försökte få det att inte låta som någon stor grej och samtidigt som någonting kul. Något positivt. Trots att det var en total katastrof. Hon kunde lika gärna ha berättat att någon dött. Hjalmar satt i baksätet och lutade sig fram mellan sätena och babblade på om hur skön Johan var.

”Ja, just det”, sa mamma, ”han har barn också. Två. Du kommer gilla dom.” En till liten detalj som hon glömt berätta. Barn. Plastsyskon. Hjalmar nickade ivrigt när vi körde förbi Järva krog och närmade oss stan.

”Adam och Wendela. Jättesnälla.”

Jag var stum av chock och tittade bara rakt fram på vägen. Glädjen över att äntligen ha kommit hem försvann. Jag vet inte vad som var värst, mammas och Hjalmars svek, att dom hade hållit tyst om en så stor och viktig förändring eller förändringen i sig. Från och med nu skulle jag vara tvungen att bo med tre helt främmande människor.

Johans tolvåriga dotter Wendela hade flyttat in i mitt rum och nu skulle vi plötsligt dela. Jag kände inte ens igen mig när jag klev in. Hon hade tapetserat min vägg med hästaffischer, ställt Victoria’s Secrets parfymer på mitt skrivbord och radat upp gosedjur på min säng. Mamma försökte intala mig att rummet hade blivit bättre. Att hon fixat i ordning det med en ny soffa tills jag kom hem. Soffan var i själva verket en bäddsoffa som gick att dra ut till en säng dom dagar i veckan när Wendela bodde där.

”Hon är ju bara en liten tjej, du kan väl bjuda på att hon får ha sina hästaffischer och grejer där så att det känns som hennes rum också. Du har ju eget rum hos pappa.”

Det är inte Wendela jag hatar. Det är hela situationen. Jag känner mig som ett djur inträngt i ett hörn. En fånge som måste anpassa sig till en verklighet hon inte valt själv.

Hjalmar tittar oförstående på mig när jag försöker förklara.

”Jag gillar Johan. Jag tycker det är kul att Adam och Wendela bor hos oss. Och mamma är mycket gladare nu. Hon gråter inte som förut.”

Jag vet att han har rätt. Vi har båda varit oroliga för mamma. Särskilt när pappa träffade Angela. Mamma brukade smyga in på toaletten och gråta för att vi inte skulle se. Men det var nästan värre att veta att hon satt därinne på toastolen och grinade.

”Exakt vad med Johan och hans barn är det du tycker om?”

”Han är snäll och bryr sig, och Adam har varit schyst i skolan och så. Nu har jag nån på min sida.”

”Jag har väl alltid varit på din sida?”

”Förut ja, men jag har fått klara mig själv sen du åkte till USA. Och nu går du på gymnasiet. Adam går i samma skola som jag och har försvarat mig flera gånger mot niorna när dom har jävlats med mig.”

Jag tittar ner i marken.

”Vet du ens vad mina kompisar heter?”

”Albin. Och … Tom.”

”Nej, Joel och Love.” Hjalmar tittar besviket på mig. ”Albin flyttade till Hongkong med sina föräldrar i tvåan. Har du glömt det?”

”Shit, förlåt. Nu minns jag ju Joel.”

Hjalmar suckar och sträcker ut handen för att klappa Rex, som slickar honom på armen.

”Okej, men du eller mamma kunde väl ha sagt nåt? Inte så kul att komma hem och så har en liten unge ockuperat mitt rum och det står en mager gubbe med rakad skalle i duschen när man behöver gå på toa.”

”Det kanske var därför vi inte sa nåt, för att vi visste att du skulle bli sur.”

Jag vet att han har rätt. Men jag tyckte inte illa om Johan första gången vi träffades. Bara att det var så konstigt. Att kliva in i sin egen lägenhet och mötas av en främling som liksom låtsas bo där och säger välkommen.

”Välkommen My, härligt att jag äntligen får träffa dig. Det ska bli kul att lära känna dig.”

Johans hand som tog min, alldeles slapp och kall. Han hade ett råttliknande utseende, med ögon som såg lika likgiltiga och kalla ut som hans hand kändes. Det var en sån kontrast till mammas lyckliga ögon. Jag kunde inte fatta hur hon kunde tycka om eller vara kär i den här mannen. Pappas motsats. Han försökte hela tiden skämta om saker som verkligen inte var roliga men som både mamma och Hjalmar skrattade åt. Kanske för att dom inte ville vara oartiga.

Och så min ”syster”, som mamma kallar henne. Fast hon inte ens är min halvsyster eller kvartssyster.

”Tack för att jag får bo i ditt rum. Det är jättefint.”

Wendelas stora, blå oskyldiga ögon. Hon irriterar mig trots att jag ser att hon inte vill något ont. Det är bara det att hon är lika menlös som sin pappa. Och sin bror.

Adam. En rödhårig tonåring. Verkar gilla fotboll och hejar på Bajen. Han är säkert okej men jag har ingen lust att dela mitt liv med honom. Jag vill slippa se en femtonåring grabb som jag inte känner sitta i kalsonger och rapa vid köksbordet när jag kliver upp på morgonen.

Även om jag hade försökt så var det rätt uppenbart att det inte skulle funka. Jag sa det till mamma redan första veckan jag var hemma. Att det här nog inte skulle gå så bra.

”Han gillar inte mig. Det syns lång väg.”

”Men älskling, varför säger du så? Johan tycker jättemycket om dig och vill verkligen att ni ska lära känna varandra. Det är bara nåt du fått för dig.”

Ibland undrar jag om hon har rätt. Att allt bara är inbillning. Andra gånger är jag säker på att jag har rätt. Att hans blick verkligen ser igenom mig. Att han önskar att jag inte vore där.

3

Jag är hemma så lite som möjligt. Jag sticker iväg och träffar kompisar, försöker hitta på grejer. Var som helst, vad som helst. Ibland glider jag bara runt på stan ensam i timmar. Det har blivit så mer och mer att jag gör saker själv. Från början hängde jag rätt mycket med Elly, det kändes som om vi borde ha saker gemensamt eftersom vi båda varit utbytesstudenter. Men ganska snabbt insåg jag att vi hade varit på två helt olika resor och att vi hade glidit ifrån varandra. Efter bara någon månad flyttade hon med sin familj till Göteborg. Men jag hade ju fortfarande Timeja och Larsa. Trodde jag. I början kändes det bra. Dom var glada att jag var hemma igen. Ändå var det något som skavde, något som var svårt att sätta fingret på. Timejas ton mot mig hade blivit annorlunda. Lite kallare. Lite hårdare. Jag förstod inte varför. Var det något jag sagt? Eller gjort?

Timeja är en av dom där självlysande personerna som alla vill vara med. Hon kan välja och vraka bland kompisar och pojkvänner. Jag, Larsa och Elly var alltid hennes lilla entourage. Sen splittrades vi. Och nu när jag är hemma igen känns det som om jag har hamnat i onåd. Kanske var det att jag åkte till USA som hon såg som ett svek. Jag vet inte. Det är omöjligt att veta hur Timeja tänker. Det är det som är så läskigt med henne. Ena dagen är man hennes bästis och hon höjer en till skyarna. Nästa dag ser hon på en med rent förakt. Som om man vore en fläck på marken. Trots det vill alla vara med Timeja. Jag också. Hon är magnetisk.

*

Vi är på hemmafest hos Larsa i Bagarmossen när Timeja plötsligt flippar. Jag tror det är för att jag råkar säga något på engelska. Det bara blir så ibland, trots att jag har varit hemma ett tag nu. Vissa tror att jag är kaxig eller försöker spela märkvärdig men det är verkligen inte så. Hjärnan väljer fel språk automatiskt.

”Pratar du inte svenska längre? Eller blev du hjärntvättad där borta i Ku Klux Klan-land? Är du rasist också? Va? Jag fanns där för dig, My. Hela, hela tiden. Hörde av mig nästan varje dag, så jävla många gånger. Men var fanns du då? När jag behövde dig?”

Timeja väntar på mitt svar men jag är tyst. Jag vet inte vad jag ska säga. Har inget bra svar. Och på något sätt gör det henne ännu mer provocerad.

”Jag ringde dig, messade dig, hur många gånger som helst och du svarade inte! Allt handlade som vanligt bara om dig och dina problem. Att du mådde dåligt. Du tänkte aldrig på att jag kanske också mådde dåligt. Att jag försökte ringa dig och messa dig för att jag mådde dåligt. Jag behövde dig och du fanns inte där!”

Timeja börjar gråta och jag vet verkligen inte vad jag ska säga. Mer än att jag förstår henne. Att hon på sätt och vis har rätt. Jag hade varit borta. Jag var i ett annat land och jag mådde dåligt. Jag var egoistisk och jag fanns inte där för henne. Inte för att jag inte brydde mig, jag mådde helt enkelt för dåligt själv. Och nu är skadan redan skedd.

Jag vet att vad jag än säger kommer hon att tycka att jag är värsta sortens svikare. Och Larsa håller så klart med. Han vågar väl inte annat.

Jag ligger i soffan med en folköl och tittar ut i tomma intet och skiter i henne. Den enda som kan få Timeja att ändra sig nu är hon själv, och det kommer inte hända. Hon står framför mig och kokar av ilska. Gråter och skriker på samma gång. Det hela är så absurt att jag inte kan låta bli att fnittra. Inte för att jag tycker det är roligt, jag skrattar för att jag vet att jag absolut inte får skratta. Som om kroppen lever sitt eget liv och gör som den vill.

Och då blir Timeja förstås ännu mer rasande och ger mig en örfil. Sen en till, och en till. Jag bara ligger där och tar emot örfilar och skrattar fast min läpp spricker och börjar blöda. Till och med när hon sliter folkölen ur händerna på mig och häller den i ansiktet så skrattar jag. Jag bryr mig inte. Vill typ att allt ska göra ont.

Larsa och dom andra försöker hålla tillbaka Timeja och hindra henne från att fortsätta slå. Jag har blodsmak i munnen, något varmt rinner över ögat och jag är alldeles mjuk i kroppen. Jag vill inte fortsätta skratta men kan inte låta bli. Det är något med Timejas raseri som trots smärtan känns så komiskt. Det absurda i det. Vi som känt varandra sen dagis. Och nu står hon här och matar slag som om jag vore hennes värsta fiende.

Larsa drar upp mig ur soffan medan dom andra håller fast Timeja.

”My, du måste gå nu.”

Jag har svårt att prata men försöker få fram orden. Det är alltså jag som ska gå. Inte Timeja. Inte den som slår och ger sig på mig.

”Du fattar själv att det inte funkar längre, va? Att du måste skärpa dig om du vill ha några kompisar kvar? Du måste bry dig och inte bara förvänta dig att vi alltid ska finnas där för dig.”

Larsa fortsätter prata. Säger att Timeja haft ångest hela året jag var borta. Panikattacker för att hennes pappa och mamma kanske skulle skiljas men nu ska dom inte det ändå. Att hon verkligen hade behövt mig då. Som själv varit med om det. Att han fått ta allt, försökt hjälpa henne.

*

Läppen värker och det känns som huvudet ska gå i tusen bitar när jag sitter på tunnelbanan hem till ett av mina två icke-hem. Jag är inte så likgiltig och kaxig längre. Smärtan och gråten vill ut. Jag vill messa Timeja och Larsa och säga förlåt. Att jag bara önskar att allt kunde bli som förut. Att jag är ledsen för att jag varit en dålig kompis. Det är jag verkligen. Men jag har försökt. Även om det kanske inte märkts.

Det är som om jag har glidit ur mitt vanliga liv och inte kan hitta tillbaka igen.

En bultande gråt längst därinne som vill ut. Klockan är efter midnatt och när tåget stannar till vid T-centralen ramlar folk ut ur vagnen och nya ramlar ombord. Det luktar sprit och fylla. En man med bakåtkammat hår och dyr kostym stiger på och sätter sig mitt emot mig. Han tittar på mig. När jag sneglar i ögonvrån ser jag hans stålgrå ögon nagla sig fast i mig. Jag försöker ignorera honom och titta ut genom fönstret. Men varje gång jag sneglar åt hans håll så möter blicken dom stålgrå ögonen. Hade jag inte precis bråkat med Timeja och Larsa hade jag messat dom. Dom skulle ha ringt upp och sagt att jag skulle byta vagn och hålla mig undan. Men nu gör jag inte det. Istället messar jag mamma trots att det är pappas vecka. Ljuger och säger att jag är i närheten fast jag inte är det. För jag sover hellre hos mamma, trots Johan och trots allt. Just nu vill jag bara vara nära henne.

Vid Alvik. Kan jag sova hos dig i natt?

Svaret dröjer ett par minuter.

Funkar inte ikväll tyvärr Det är ju pappas vecka, tror han vill du sover där. Ok?? <3 <3 <3 <3 <3

Fem hjärtan. Fem hjärtan som inte betyder någonting.

Gråten vill ut och jag blir alldeles kall och stel. Pappa räknar inte med någonting. Han utgår från att jag klarar mig själv. Det är bara ännu en dålig ursäkt från mamma för att få vara ensam med Johan nu när Adam och Wendela är hos sin morsa.

Pappa och Angela har fullt upp med Wilma och nya bebisen. Mitt syskon, fast det inte känns som ett syskon. Den heter Polly och jag försöker låtsas att Polly är lika viktig som Hjalmar och Wilma, men sanningen är att jag känner mig helt likgiltig inför henne. Lika likgiltig som jag känner mig inför Johans barn.

Kostymmannen med dom stålgrå ögonen följer mig med blicken när jag kliver av tåget och går mot utgången på Fridhemsplan. Jag skyndar mig upp på rulltrappan och försöker snegla bakåt. Han ser ut att vara strax efter mig. Jag tar stora kliv uppåt när jag hör någon andas tungt alldeles för nära och känner hur någon pressar sig mot mig. Jag vänder mig om och ser kostymmannen le mot mig. Hans andedräkt precis inpå.

Jag hinner inte tänka. Inte bli äcklad eller rädd. Jag bara gör. Som en fysisk instinkt. Han får allt. Den äckliga kostymgubben får gråten som ligger där i halsen och skaver och raseriet på mamma, Johan, pappa, Angela och Timeja som bultar så hårt i bröstet. Han får hela mitt ensamma år som utbytesstudent i USA när jag kände mig ensammare än ensammast. Ett knä rakt i skrevet.

Jag vänder mig inte om. Jag hör bara skriket när han ramlar bakåt. Jag springer uppför det snabbaste jag kan. Förbi vakterna som kommer rusande för att hjälpa kostymgubben som ligger och håller sig för skrevet med blödande bakhuvud längst nere i rulltrappan.

SMS

My till Larsa och Timeja 00.35:

Förlåt

 …

Kan jag komma över imorgon?

Timeja 00.47

Tror du att allt är okej bara för att du säger förlåt?

Larsa 00.51:

…….

4

Jag tar hissen upp till tredje våningen på Fridhemsgatan 30 där pappa bor. Sätter i nyckeln försiktigt så att det inte ska höras och kliver in i hallen. Lyssnar in mot pappas lägenhet. Det verkar som om alla ligger och sover. Jag smyger in så tyst jag kan och passerar just köket när jag hör ett litet läte. Jag stannar till och vänder mig om. Angela sitter vid köksbordet och ger Polly flaskan. Hon ser trött ut och tittar upp mot mig.

”Men hej, jag trodde du skulle sova hos din mamma ikväll?”

Jag anar en besvikelse i rösten. Sen ser hon fläskläppen som jag redan har glömt.

”Men gud, vad har hänt?”

”Äh, Larsa skallade mig av misstag när vi dansade.”

”Aj!”

”Det är lugnt.”

”Säkert?”

Jag nickar. Går in i köket. Polly gurglar i Angelas famn och tittar på mig med stora ögon. Den där lilla bebisen. Hon känns så långt borta. Som om hon inte har med mig att göra.

”Hade ni kul då?”

”Jorå.”

Jag går bort till kylskåpet. Tar ut ett paket ägg och drar fram stekpannan. Jag är plötsligt väldigt hungrig och inser att jag inte ätit något på nästan hela dagen. Jag vänder mig om och letar efter salt och peppar på köksbordet när jag möter Angelas kritiska blick. Det är uppbenbart att hon ogillar tanken på att jag ska ställa mig här och steka ägg mitt i natten.

”Stör jag, eller? Jag kan gå om du vill.”

Angela ser påkommen ut.

”Nej, nej, jag vill bara inte att du väcker pappa och Wilma med slamret. Men det är klart att du inte stör, gumman, det är ju ditt hem, du får komma och gå som du vill. Det vet du ju. Du är alltid välkommen.”

Angela säger det med ett ansiktsuttryck och ett tonfall som låter som motsatsen till hennes ord. Gumman. Du stör. Det här är inte ditt hem. Gumman. Du får inte komma och gå som du vill. Gumman. Du är inte välkommen. Jag kommer inte ifrån det. Det är som när mamma säger att Johan gillar mig. Något i mig vet att det inte är sant, hur många gånger hon än säger det.

Vissa saker går inte att fejka. Så fort jag är i samma rum som Angela så känns det som om jag är i vägen. Att jag är ett irritationsmoment och att jag inte hör hemma här längre.

Jag ställer tillbaka grejerna. Går ut.

”Men, var du inte hungrig?”

Angela försöker kompensera och låta snäll fast jag vet att hon är lättad.

”Nej, bara trött.”

Jag hör Polly gny bakom mig tills hon får flaskan igen och blir lugn. Jag kanske är överkänslig, som alla säger? Över. Känslig. För mycket känslor. Alltid med mig. Bättre att inte känna något. Att vara avklippt.

Jag går in i mitt rum och stänger dörren. Rummet som har förvandlats till en liten cell där jag spenderar all min tid när jag är hos pappa och Angela. Först gick det ganska bra. Det är mest bara ett sätt för mig att slippa Angela. Och låta Angela slippa mig. Men sen jag kom hem från USA har rummet känts allt mer kvävande. Jag säger högt för mig själv att hon är dum i huvudet. Att hon kan dra åt helvete, den jävla bitchen. Men jag hör själv hur ledsen min röst låter. Jag tycker ju om Angela. Egentligen. Jag trodde hon tyckte om mig också. Varför gör hon inte det längre? Jag förstår inte vad jag gör för fel. Precis som med Timeja och Larsa. Dom tyckte om mig förut men inte längre. Det måste vara något fel på mig.

Angela och jag blev som bästa kompisar i början när hon träffade pappa. Jag blev nästan kär i henne. Hon var någonting helt annat. Mer som en storasyster. Ljust, tjockt hår som gick ända ner till rumpan. Hon hade långa ben och såg ut som en fotomodell. Gick klädd i skinnjacka och jeans och hade vackra tatueringar längs armarna och på låren. Ringar i öronen och asgrym sminkning med röda läppar och sotade ögon som hon lärde mig att fixa själv. Pappa kallade henne sin Jerry och pratade om något bombnedslag som hette Jerry Hall och hade varit gift med rockgubben Mick Jagger tills han var otrogen för hundrafemtioelfte gången och hon drog med deras flock med barn.

”Lilla My, du är så söt”, skrattade Angela när hon kom på besök och hade med sig pyssel och godis och något fint litet läppglans till mig. Och så kramade hon mig på ett sätt som gjorde mig varm i hela kroppen. Hon doftade så gott, någon kryddig parfym som gjorde att jag bara ville vara kvar i den där famnen och aldrig lämna den. Jag var ju liten då, bara tolv år. Ville tro på allt det där hon sa. Ville vara som hon. Angela var magisk.

På sätt och vis förstod jag pappa, varför han ville skiljas. Mamma bråkade och grät. Hon var skitjobbig. Det kunde till och med jag se och fatta. Som att hon klängde sig fast vid pappa. En taktik som aldrig funkar. Att klänga sig fast vid någon som inte vill vara med en. Men mamma fattade det inte. Hon grinade och klängde och skrek, precis som Wilma och Polly. Och pappa försökte skaka av sig henne.

På ett sätt var det en lättnad när dom skildes. Att bråken slutade. Gråten tystnade i och för sig inte. Ett tag blev det till och med värre. Mamma var liksom tillintetgjord och utplånad. Hon slutade äta. Bara låg i sängen hela dagarna eller stängde in sig på toa. Jag och Hjalmar fick fixa vår egen middag. Frukost och lunch. Vi fick ta hand om henne.

Hemma hos pappa och Angela var det en helt annan stämning. Det var roligt. Alla var glada. Jag fick låna kläder och smycken.

Angela sa att hon älskade mig och att jag var som hennes egen dotter. Det varade i flera månader. Och några månader till när vi flyttade in i den nya stora lägenheten på Fridhemsgatan och Angela blev gravid med Wilma. Jag märkte att hon började irritera sig på mig. När vi bråkade sa hon att jag ville provocera henne.

Pappa höll med, inte alltid men ganska ofta. Sen blev hon sitt gamla jag igen när det blev bestämt att jag skulle åka till USAsom utbytesstudent i ett helt år. Då blev Angela skrattig och varm och kärleksfull och sa hur mycket hon älskade mig, att jag var som hennes dotter. När hon visste att det inte var långt kvar tills jag skulle försvinna. Jag blundade och låtsades att det var sant.

Precis som Hjalmar älskade jag Wilma när hon kom. Som en riktig syster. Hjalmar älskar Polly också. Men för mig är Polly en främmande bebis. En skrikande unge som kom till världen när jag inte var där, som jag blir ombedd att passa eller hålla eller mata.

Jag låtsas gå in på mitt rum men istället smyger jag ut igen. Ner genom trapphuset, ut genom porten och bort till Fridhemsplan. Jag åker nerför rulltrapporna och längst ner på stengolvet ser jag blod. Det måste vara från kostymmannen. Plötsligt blir jag illa till mods. Tänk om han skadade sig ordentligt och hamnade på sjukhus? Tänk om det var någon som såg mig? Tänk om polisen letar efter mig?

Jag ser mig omkring. Längre bort kommer ett skränigt tjejgäng i mammas ålder, dom verkar fulla, något slags möhippa. På andra sidan perrongen står en kille med hörlurar och lyssnar på musik. På en bänk sitter ett gammalt fyllo och halvsover.

Tåget kommer och jag hoppar på. Vill bara härifrån nu. Bort. Vart som helst. Bara inte vara kvar här. Jag åker runt, helt planlöst, utan att veta vart jag ska.

Byter vagn och stationer. Åker fram och tillbaka genom stan istället för att åka till något av mina två hem som får mig att känna mig hemlös. Mamma och Johan. Pappa och Angela. Hjalmar, Adam, Wendela, Wilma, Polly.

My.

Jag har messat till Timeja flera gånger. Både till henne och Larsa. Sagt förlåt för festen. Klänger mig fast. Försöker tvinga dom att tycka om mig. Som mamma. Jag vet att det inte funkar, ändå kan jag inte låta bli för deras tystnad är outhärdlig. Att vara utanför. Så jag säger förlåt fast jag inte riktigt vet vad jag gjort för fel mer än att dom tycker att jag har blivit annorlunda. Att jag tydligen inte bryr mig som jag brukade. Att jag inte hör av mig som jag brukade. Att jag inte är den som dom vill att jag ska vara eller som dom förväntar sig att jag ska vara.

Jag orkar inte ens tänka på hur det blir i höst när sommarlovet är slut och vi kommer tillbaka till andra året på musiklinjen på Kungsholmens gymnasium. När vi kommer att sitta i samma klassrum, dag efter dag. Deras iskalla tystnad kommer att göra ännu ondare.

*

Tåget stannar och jag tittar upp. Vi står på slutstationen i Liljeholmen och jag reser mig upp och kliver av som av gammal vana. Hur många gånger har jag gått av just här? Hundratals gånger? Tusentals gånger?

Som en robot börjar jag gå mot bussarna. Kroppen vet vart den ska gå utan att jag behöver styra. Allt är inprogrammerat.

*

Jag sätter mig och väntar på nattbussen. Det kan vara upp till fyrtio minuter mellan bussarna vid den här tiden, men jag har tur, det kommer en efter bara några minuter.

Jag sätter mig längst bak i bussen och lutar mig tillbaka. Jag vet exakt vilka hus och villor och lägenheter och träd som jag kommer att passera. Jag har inte tänkt på det förut, men Örby är ett lustigt område. En blandning av dyrt och billigt på något vis. Bredvid en jättestor och flott villa kan det stå ett risigt fallfärdigt litet hus och sen något nybygge och så en tegelvilla. Allt är huller om buller. Jag gillar det. Det är mysigt på något vis. Personligt. I stan är det fint men mycket mer anonymt. Husen säger inget om dom som bor i dom.

Till slut kommer vi fram till Stavsjövägen, där vi en gång bodde. Jag, Hjalmar, mamma och pappa. Vår familj, som den en gång var.

Jag kliver av bussen och går den lilla biten till vårt gamla hus. Villakvarteret sover. Det är tidig morgon och nästan ljust ute. Det känns surrealistiskt, som en drömvärld. Det är bara jag som går på dom ödsliga gatorna och över dom tomma övergångsställena.

Vårt gula hus ser ut som det alltid gjort. Förutom att vår gamla risiga Volvo inte står parkerad på garageuppfarten längre. Mina och Hjalmars leksaker ligger inte slängda framför eken på tomten. Annars ser det exakt likadant ut. Samma yviga trädgård som ligger som på en liten kulle. Samma stentrappa som snirklar sig upp mot verandan. Kråkslottet, som pappa kallade det för. En stor villa byggd i början av förra sekelskiftet som en excentrisk snickare flyttat in i på sjuttiotalet och frenetiskt byggt ut med tinnar och torn, punschveranda, gillestuga och ett litet rosa lust- hus som liknande något i en Disney film. Mamma och pappa hade först haft planer på att renovera villan och ta bort den värsta kitschen. Men sen var det som om vi fäste oss vid huset som det var.

Det var sitt eget. Som om det hade en egen själ. Tomten var lika vildvuxen som villan. Fylld av buskar, häckar, träd och en böljande gräsmatta med alltifrån ogräs till rosor på.

På ett sätt hade jag hoppats på att huset skulle vara renoverat. Att det gamla skulle vara borta. Samtidigt är jag lättad över att allt finns kvar. Att det inte har gått upp i rök som allting annat.

Tomten är öde och tyst. Trots att en bil står parkerad utanför huset så verkar ingen vara hemma. Om dom inte ligger och sover, förstås. Jag smyger upp längs sidan av den gröna häcken och öppnar försiktigt den spruckna vita trägrinden. Känner mig som en inbrottstjuv fast jag inte är det. Jag vill bara titta närmare. Känna mig hemma en stund.

Jag går sakta uppför stentrappan och smyger runt till köksingången på baksidan. Stannar till och lyssnar. Jag hör inga röster, inga steg. Bara en knarrande förrådsdörr som står på glänt och vinden som blåser genom trädet. Jag tar ett varv runt huset, tittar ner i postlådan. Några brev och en tidning. Jag lyfter upp ett brev, Erlandsson står det på kuvertet. Jane Erlandsson. Jaha. Det är alltså så familjen heter som har flyttat in i vårt hus. Erlandsson.

Dom är antagligen på semester. Så klart. Det är ju sommarlov. Jag lägger handen mot den gamla rostiga postlådan i rött som en gång var vår. Försöker föreställa mig vart familjen som bor här har åkt. Kanske är dom som vi en gång var. En familj med en sjuårig flicka och en tvåårig pojke som har åkt till lantstället i Dalarna och hälsat på släkten. Eller så är dom på utlandssemester. Charter på Mallis eller Kanarieöarna.

Så fort jag förstår att ingen är hemma slappnar jag av. Jag har ingen brådska och kan i lugn och ro gå runt huset. Jag sätter handen mot fasaden och klappar på den. Känner på dörrar. Ingången från punschverandan är låst. Även köksingången. Jag minns det trasiga källarfönstret, men slår fort bort tanken. Det kan inte finnas kvar. Det har ändå gått fem år, klart att den nya familjen har fixat det. Ändå kan jag inte låta bli att kolla. Den gamla gröna källardörren ser exakt likadan ut som den alltid har gjort. Den är precis intill källarfönstret som jag och Hjalmar hade som flyktväg när vi lekte att vi var förföljda av dementorer och skulle fly in i skogen som Hermione och Harry Potter.

Jag sträcker upp armen och känner försiktigt på fönstret med den lösa trälisten. Det lossnar faktiskt. Träbänken där mamma hade sina pelargonier står också kvar och jag skjuter fram den till fönstret. Hjärtat slår fort och jag är upphetsad och rädd och lycklig på samma gång. Trots att jag varken är fem eller tolv år längre så kommer jag otroligt nog igenom fönstret. Men bordet som stod därinnanför som jag och Hjalmar använde att klättra in och ut på är borta, och jag landar på källargolvet med en hård duns. Jag slår i rumpan och det gör ganska ont. Jag reser mig upp och borstar av mig.

Så ser jag mig omkring och drar in luften. Dofterna är desamma. Den fuktiga källaren. Tänk att en gammal källare kan lukta så gott. Jag vill bara dra in doften gång på gång, som om jag inte kan få nog av den. Jag ser att vår gamla taklampa från Ikea som Hjalmar en gång pangade med en bandyboll är kvar. Källarrummet som var vårt hobbyrum verkar fortfarande användas som det, fast nu står det ett pingisbord i mitten av rummet och en snickarbänk på ena kortsidan. Jag känner på pingisbordet och provslår en boll som studsar iväg och landar i ena hörnet, där vår källarteve stod förut. Vi hade stora saccosäckar som jag och Hjalmar låg och kollade barnfilm på när vi ville vara ifred. Allt det är borta nu. Istället står det en elgitarr och en förstärkare där.

Jag lyssnar efter ljud igen. Om det är någon hemma borde dom ha hört mig när jag rasade in genom källarfönstret.

Jag smyger uppför trappan från källaren. Hjärtat slår hårt. Så fort trappan knarrar till av mina egna steg stelnar jag till. Källartrappan leder in i det stora öppna ”hippieköket”, som pappa brukade kalla det. Det byggdes på sjuttiotalet och var tänkt att rymma massor av folk, samtidigt är det så långt från dagens ljusa, fräscha och minimalistiska kök man kan komma. Illgröna skåpluckor med knoppar i brun plast. Golvmatta i röd plast. Det är halvmörkt och skumt, bara gryningsljuset lyser upp rummen och jag vågar inte tända någon lampa. Men jag känner varje skrymsle och vrå här, jag skulle kunna gå runt med en ögonbindel i huset utan att gå fel.

Luften känns instängd och det lugnar mig ännu mer, det var ett bra tag sen någon öppnade ett fönster här. Varmt och kvavt. Ändå går jag från rum till rum så tyst jag bara kan för att försäkra mig om att ingen är hemma. Om allting såg ut som det brukar från utsidan så ser allting annorlunda ut härinne. Det är andra möbler och vissa av rummen är ommålade eller tapetserade. Där vår gamla tevehörna var förut har den nya familjen ställt bokhyllor och ett piano. Kakelugnen är densamma men bredvid den står ett stort indiskt skåp fyllt med böcker. När jag gått igenom varje rum och försäkrat mig om att ingen är hemma och dessutom noterat att kylen är tömd och avstängd så känner jag mig lugn och lägger mig på en orange sammetssoffa som ser ut att vara vintage i vardagsrummet. Den är skön och jag är trött. Så trött. Det här känns som världens längsta natt. Trots att jag har brutit mig in så är jag på något märkligt vis lugnare än på länge. Jag blundar.

*

Jag vaknar av ett brakande ljud. Först vet jag inte var jag är. För en stund tror jag att jag är hos mamma i Hornsberg, och så inser jag att jag är i det gamla huset på Stavsjövägen i Örby. Det regnar ute. Jag skyndar mig fram till fönstret och blir stående och lyssnar. Ett raspande slående läte från någonstans. Övervåningen? En duns. Var det utifrån eller inne i huset? Hjärtat slår snabbare. Jag måste ut härifrån. Fort. Tänk om det kommer någon? Tänk om det är någon här? Tänk om jag missbedömt situationen? Jag springer ner i källaren och ålar mig ut genom fönstret. Regnet blir allt hårdare och intensivare. Det slår mot fönsterrutorna och min armbandsklocka visar halvfem på morgonen. Det hörs ett till brak och jag hoppar till när jag ser att vattentunnan vid husgaveln har vält och ligger och skaver och bankar mot stuprännan. Ovanför hänger en fönsterlucka som också står och slår i blåsten. Jag hör åskan mullra och ser sen en blixt över himlen. Regnet öser ner från dom mörka molnen. Jag får en märklig lyckokänsla i magen när jag tittar upp mot det mäktiga ovädret som ligger som ett tungt grått täcke över Örby, känner regnet mot ansiktet.

Jag tar upp mobilen ur fickan. Inga meddelanden. Vänder mig om och tittar på det gula huset. Det känns vänligt. Inte farligt. Ombonat. Som att det väntat på mig. Jag går tillbaka till källafönstret och kryper in. Vad spelar det för roll? Jag är trött och det går knappt några bussar så här dags. Jag kan lika gärna gå in och sova några timmar till.

SMS

My till Larsa och Timeja 04.34:

Förlåt igen.

Larsa läst 09.31

Timeja läst 10.22.

Inget svar.

5

Jag vänder mig förvirrat om i den främmande sammetssoffan i vårt gamla hus. Regnet slår fortfarande mot fönstren och jag letar efter mobilen som har kilat in sig mellan kuddarna.

Flera missade samtal från mamma. Ett meddelande. Det känns som om jag har sovit i tusen år och jag är alldeles tung i huvudet. Trots att jag har legat på en främmande soffa i ett hus där jag är inkräktare kan jag inte komma ihåg när jag senast sov så skönt. Jag lyssnar av meddelandet från mamma. Hon låter ovanligt snäll i tonen. Inte irriterad. Mer som min gamla mamma. Som den hon var innan.

”Hej gumman. Ville bara säga att jag hoppas du får det så skönt nu på resan med pappa och Angela så ses vi om några veckor. Hör av dig och skicka bilder. Jag och Johan har precis lämnat av Hjalmar på kollot på Blidö, sen åker vi till Dalarna imorgon. Hör av dig, älskling. Puss och kram och ha det så bra nu.”

Jag sätter mig yrvaken upp. Resa med pappa och Angela? Magen knyter sig och jag känner hur hungrig jag är. Jag tittar på klockan. Den är efter tolv. Jag går ut till köket och öppnar skafferiet. Scannar av rader av pasta, makaroner och nudlar och hittar till slut ett paket knäckebröd och en burk jordnötssmör. Gör en dubbel knäckemacka och tuggar i mig den samtidigt som jag tittar ut genom fönstret på regnet som fortfarande häller över trädgården.

Jag älskar regnet, har alltid gjort, ljudet av vattendroppar som strilar från himlen. Det gör mig lugn. Jag får lust att gå ut i trädgården för att känna dom ljumma vattendropparna mot mitt ansikte, men kommer på att det nog inte är så smart att gå ut – tänk om någon granne får syn på mig och undrar vad jag gör här.

Jag tar en till tugga av knäckebrödsmackan och tänker på det som mamma sa. Resa med pappa och Angela? Är det tänkt att jag ska resa med dom? Och varför har ingen sagt det till mig? Jag trodde att jag skulle följa med till Dalarna.

Jag skickar iväg ett mess till pappa.

Vad är det för resa mamma pratar om?

Snabbt kommer svaret tillsammans med en bild på pappa, Angela, Wilma och Polly.

På väg nu till Arlanda för Mallis i tre veckor. Hoppas du får det mysigt i Dalarna. Tjejerna hälsar! Kram pappa

Jag stelnar till mitt i tuggan och tappar mackan i golvet.

Händer det jag tror händer?

Pappa är på väg till Mallorca med sina nya barn och sin nya fru. Hjalmar är på musikläger och mamma och Johan ska åka till Dalarna. Och här står jag i vårt gamla hus i Örby och alla tror att jag är någonstans där jag inte är.

Ensam och bortglömd.

Hur är det möjligt?

Vad är det för jävla föräldrar som inte ens har koll på var man ska vara på sommarlovet? Pratar dom inte med varandra? Pratar dom inte med mig? Vill dom så gärna bli av med mig att dom önsketänker att jag ska vara någon annanstans? Har dom så fullt upp med sina nya fruar och nya män och nya barn att dom inte ens vet var jag är på sommarlovet? Att dom inte ens saknar mig när jag är borta en hel natt? Dom bara räknar med att jag är någonstans där jag borde vara.

I vardagsrummet hänger en stor spegel. Jag går fram till den och tittar på mig själv. Jag heter My Everts och är sjutton år, men jag känner mig som hundra.

Jag sjunker ner på golvet och börjar gråta. Rullar ihop mig till en liten boll, drar upp knäna mot hakan. Jag försöker att inte tänka, men det känns som om skallen ska sprängas.

Dom nya familjerna som är lyckliga utan mig. Mamma som är nykär och inte kan tänka på något annat än att vara med den där jävla masken Johan, hon har fan blivit personlighetsförändrad sen hon blev kär. Pappa som avgudar Angela och inte ser något annat än henne och dom nya barnen. Det är den familjen som räknas nu. Den nya. Inte den gamla. Hjalmar räknas tydligen fortfarande. För att han är yngre. Men inte bara det. Jag vet att det handlar om något annat. Hjalmar är inte som jag. Hjalmar smälter in, passar in, han är lättälskad. My, ja, hon är svårälskad. Bökig, bråkig, obekväm. Säger till. Blir sur.

Jag önskar att jag kunde ringa mamma och säga som det är. Hallå! Det har blivit ett missförstånd! Jag ska inte alls med pappa till Mallis. Ni har glömt mig i stan.

Och mamma skulle säga: ”Min älskade, älskade My, var är du? Jag kommer och hämtar dig med bilen på en gång!”

Hon skulle köra hur långt som helst och vart som helst för min skull. Jag vet att hon skulle det. Men sen skulle vi åka till Johans föräldrars lantställe och vara där. Jag skulle mötas av hans besvikelse över att jag kommer och pajar hans och mammas ensamvecka. Den där veckan som dom längtat så mycket efter, egentid utan barn som tydligen är så viktig när man är nykär och har en bonusfamilj och aldrig får någon tid för sig själv. Ännu viktigare när man har en bonusfamilj eftersom det är så svårt att få ihop det med alla barn och olika viljor. Och även om jag vet att mamma skulle komma och hämta mig på en sekund och säga att det inte var några problem så skulle jag samtidigt se besvikelsen i hennes ögon över att det inte blev så som hon hade tänkt. Att hon inte vill ha mig med. Egentligen. Att den där vuxentiden är så viktig att den vinner över mig.

Jag önskar att jag kunde ringa pappa och jag önskar att han skulle säga att han bokar en biljett till mig. På en gång. ”Lilla älskade gumman. Det har blivit nåt missförstånd.”

Men jag vet att det inte skulle bli så. Angela skulle stå i bakgrunden och regissera och gestikulera att det inte funkar, att dom inte har plats, att huset dom hyrt är för litet. Att det inte finns några lediga platser på planet. Att det faktiskt är mammas ansvar att det har blivit fel! För det är hennes vecka och inte deras och det får hon lösa. Och pappa skulle nicka sammanbitet och hålla med, säga att han skulle prata med mamma så att jag fick vara på landet med dom. Att det faktiskt var hon som missuppfattat hur dom skulle dela upp barnveckorna den här sommaren och att det hela tiden varit bestämt att jag skulle vara på landet med mamma och Johan. Ja, det skulle bli ett jävla hallå om vem som hade sagt vad.

Jag önskar att jag hade kunnat ringa Timeja och Larsa och berätta vad som hänt. Att jag är bortglömd i stan. Att jag sitter på golvet i ett hus som jag inte längre bor i och äter en äcklig knäckemacka och gråter och känner mig ensammast i hela världen. Dom skulle komma. Dom skulle hålla mig sällskap. Dom skulle krama mig och säga att allt kommer att bli okej. Dom skulle hämta mig och så skulle vi åka till Timejas föräldrars lantställe och hänga vid bryggan och ligga på rygg i gräset och räkna moln.

Istället går jag bort till soffan och drar en filt över mig. Kryper ihop och stänger ögonen och lyssnar på regnet som slår mot huset och den vildvuxna trädgården. Andas och tar in främmande och bekanta dofter. Huset och trätrappan som doftar som dom alltid har gjort. Möbler som luktar något annat. Kläder och skor som andra dragit in i det gula huset. Jag vill bara sova. Inte vakna igen. Eller vakna till en dag då det visar sig att allt det här bara var en konstig dröm. Så kommer jag att vakna och höra bilen tuta utanför huset. Se mamma och pappa och Hjalmar stå där och säga att jag ska skynda mig, för vi ska bila ner till Skåne hela familjen och gå på Kiviks marknad och äta glass och popcorn och skratta åt folk och fä tills vi får ont i magen.

*

När jag vaknar igen känns det som om det har gått ett dygn. Men när jag tittar på klockan är den halvsex på kvällen. Kroppen känns mörbultad och jag fattar inte hur jag har kunnat sova så länge.

Jag bestämmer mig för att lämna huset och ta mig in till stan igen. Åka hem till mamma för att hämta kläder. Se om det finns någon mat. Försöka komma fram till vad jag ska göra. Vem jag ska ringa. Om jag ska ringa någon.

Jag plockar undan efter mig i vårt gamla hus, sopar bort smulor och ställer in knäckebröd och jordnötssmör i skafferiet. Puffar tillbaka kuddarna i soffan som dom var och ser mig om för att kolla om jag har lämnat några andra spår efter mig. Sen går jag ner i källaren, ställer en stol vid fönstret för att nå upp och kryper upp och ut igenom källarfönstret.

6

Hemma i mammas lägenhet i Hornsberg ligger det tidningar och ett par brev på golvet innanför brevinkastet. Antagligen det sista innan posten blivit omställd. Jag lyfter upp posthögen och lägger den på byrån i hallen. Det känns instängt i lägenheten och jag går planlöst runt. Det är så tyst. Så tomt. Så konstigt att vara här hemma utan mamma eller Hjalmar. Ja, till och med konstigt utan Johan, Wendela och Adam som ju också blivit en del av livet vare sig jag vill det eller inte. Mamma har ställt alla växter på balkongen för att dom förhoppningsvis ska få lite vatten när det regnar.

Det drar i magen och jag är lätt illamående. Ute i köket är det undanplockat och fint. Inte den vanliga röran när alla är hemma, med diskberg och corn flakespaket på diskbänken. Kylskåpet är nästan lika tomt som i Örby. Det mesta är utplockat för att inte stå och bli dåligt under veckorna när alla är borta. Handen darrar när jag öppnar frysen och hittar ett paket pyttipanna som jag häller upp på en tallrik och kör i mikron några minuter. Jag ringlar över ketchup och sätter mig vid köksbordet och äter snabbt och hungrigt. Mest för att jag vet att jag måste få i mig mat för att orka, för att inte svimma och för att få tillbaka kraft i kroppen och sluta darra. För att kunna tänka ut en plan.

Jag äter upp allt på tallriken på fem minuter och efteråt letar jag frenetiskt i mammas alla byrålådor och gömställen tills jag hittar ett paket cigg som jag vet att hon gömmer och röker när vi inte är hemma. Jag ställer mig på balkongen, tänder ciggen och tittar ut över vattnet och Hornsbergs strand. Det är gott men jag blir yr, fast på ett skönt sätt. Några enstaka människor går längs strandpromenaden och ett par sitter omslingrade vid piren.

Och här står jag. Ensam i stan. Kvarglömd. Bortglömd. Bortvald. Fastän jag är förtvivlad är det som om jag inte känner någonting. Hur kan det göra så ont och kännas så bedövat på samma gång?

Sen mammas och pappas sms har jag inte kunnat tänka på något annat än det absurda i att båda har glömt mig. Jag är rasande och oändligt sorgsen på samma gång.

Gör andra föräldrar så här, eller är det bara mina? Är det möjligt att känna sig mer oälskad? Mer oönskad? Alla telefonsamtal och meddelanden och brev jag fick när jag var i USA, alla gånger dom ringde mig på Skype och sa hur mycket dom älskade mig och längtade efter mig. Var det bara tomma ord?

Det hade kanske varit annorlunda om jag verkligen trodde att det var ett missförstånd. Men det är inte så enkelt. Det handlar snarare om att ingen av dom vill eller orkar ta ansvar för mig. Jag vet att dom bara väntar på dagen då jag ska flytta hemifrån. Det är ingen som behöver säga det till mig. Det känns. I hela kroppen. Det genomsyrar varje ord och handling från deras sida. Det känns som om jag är bortplockad från pusslet. Att familjekonstellationerna har ändrat struktur och jag bara finns någonstans i utkanten.

Jag ser Timeja framför mig på deras lantställe på Bondekrok. Hennes mamma och pappa och syskon. Larsa är säkert också där. Kanske Elly har tagit tåget upp från Göteborg också. Det är bara jag som fattas. Vi brukar vara där minst en vecka varje sommar. Hänga i trädgården och äta långa middagar och bada nakna i havsbandet och cykla till affären och dricka folköl i ladan. Timejas mamma bjuder på hemgjord flädersaft och i augusti har alltid Timejas familj sina beryktade kräftskivor där man får äta så mycket egenfångade kräftor att man inte kan gå. Timeja har alltid stått så nära sina föräldrar. Precis som jag har stått nära mina. Visst har vi bråkat och visst har vi haft olika åsikter men jag har alltid kunnat lita på mina föräldrar. Alltid kunnat vända mig till dom. Ända till nu.

Jag tänker att jag skulle kunna stanna här. Stanna här i lägenheten tills dom kommer hem och låtsas som om ingenting har hänt. Det kanske till och med skulle vara skönt. Ha både mammas och pappas lägenheter som mina för några veckor. Men jag kan inte. Det går inte. Jag känner det i hela kroppen. Jag hör inte längre hemma här och jag måste bort. Skapa mig något eget som inte har med det här att göra. Ett eget liv, utan mamma och pappa, utan Hjalmar och alla dom andra som ska föreställa min familj men som inte längre är det.

Jag packar en ryggsäck med kläder och gympaskor, mat och godis, mammas paket med cigg, ett par böcker, smink och schampo. I mammas byrålåda letar jag fram hennes skrin där jag vet att hon förvarar cash. Jag tar det som finns utan att få dåligt samvete. 1 200. Det känns som sjukt mycket pengar men jag vet att jag måste vara sparsam. Det kommer inte att räcka långt.

Jag måste börja om, försöka hitta en plats där det är jag som bestämmer hos vem jag ska bo och inte bo. Där jag inte blir bortglömd på semestrar och där jag har vänner. Något annat. Vet inte vad. Vet bara att jag måste bort från det här.

Jag funderar på om jag ska skriva något till mamma. Lämna en lapp, skicka ett sms. Men det känns poänglöst. Vi hörs väl när vi hörs, antar jag. Vill säga att jag hatar henne. Och att jag älskar henne. Vill skrika och slå. Kasta saker, ha sönder något. Vill krypa upp i mammas eller pappas famn och gråta. Vara som en liten boll. Vara som en liten Wilma. Som får plats i en kram. Men det går inte. Måste bli hård. Måste vara hård för att klara det här.

Jag går in i rummet som Hjalmar numera delar med Adam. På Adams sida är det rörigt och fotbollsskor ligger kastade huller om buller bredvid sängen. Obäddad säng och tidningar på golvet och smutskläder i en hög. På Hjalmars sida är det precis tvärtom. Pedantiskt städat, alla saker i ordning. På skrivbordet ligger böcker i en prydlig hög. Notböcker och en anteckningsbok. Suddgummin och pennor i ett pennskrin. Bäddad säng och kläder som är vikta och upplagda på stolen. Jag kan inte förstå hur vi kunde bli så olika. Hur jag kunde bli så slarvig och Hjalmar så ordentlig.

På fönsterkarmen har han ett fotografi av mig och mamma och sig själv med varsin trollstav i handen som vi tog när vi var på Harry Potter-utställningen i Norrköping. Innan jag åkte till USA. Vi ser så glada ut på bilden. Förväntansfulla och busiga. Ett litet gäng. Vi mot världen. Det känns som så länge sen. En annan tid. Ett annat liv. Jag och Hjalmar var fortfarande barn. Mamma har en glad blick men jag anar sorgen där bakom. Nu är hon glad och lycklig säger hon. Jag antar att det är bra. Jag har inte rätt att kräva någonting av henne.

Jag smeker försiktigt fotografiet, pussar på Hjalmar. Sen ställer jag tillbaka det i fönstret igen. Tar en post-it-lapp från skrivbordet och skriver några rader.

Älskar dig mest. Måste åka bort ett tag. Oroa dig inte. Ses snart. Kram, My

Jag lägger min lapp på hans överkast med stjärnor på. Ser mig omkring i rummet och stänger dörren.

När jag kommer ut ur porten tvekar jag. Funderar ett ögonblick på om jag ska åka förbi Fridhemsgatan och pappa och Angela och se om det finns något där jag behöver. Men jag slår snabbt bort tanken. Det finns ingenting där för mig längre.

SMS

My 18.35:

Ville bara säga hej då. Hoppas ni har det bra. Jag åker bort ett tag.

Timeja läst 18.37

Larsa läst 18.39

Inget svar.

Dom har slutat lajka alla mina inlägg. Däremot är dom flitiga på andras konton och skriver hjärtan och utropstecken och hur mycket dom gillar och älskar och längtar efter att ses. På sätt och vis hade det varit bättre om dom hade gjort slut. Tagit bort mig, sagt upp bekantskapen. Nu är det bara tystnad. Jag är med, men utanför.

Jag är utfryst och det gör ont.

7

Är det alltså så här det känns? Att vara vuxen. Eller nästan vuxen. När man får bestämma allting själv. Att inte be om lov. Att fatta alla beslut. Är det så här jävla skitläskigt och på samma gång svinhärligt det känns? Frihet. Lättnad.

Tills jag kommer på att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Tills det slår mig som ett knytnävsslag i magen att det här är på riktigt och att jag inte har något skyddsnät. Att dom alla har åkt och jag har sagt hej då fast ingen vet det än. Bara jag. Att det jag måste göra nu är att försöka skapa mig något slags vuxenliv fast jag inte vet hur man gör. Bostad. Pengar. Jobb. Det mesta jag någonsin har gjort i jobbväg är att stoppa ner brev i kuvert hos pappa i vaktmästeriet en sommar.

Det är högsommar ute. Dom som inte redan har åkt någonstans åker snart. Alla har planer och är på väg. Alla ska till sommarställen och på musikläger och ut på äventyr med sina familjer och kompisar. Till Mallis och Dalarna och Bondekrok och Vässarö. Jag ska också ut på äventyr. Ensam. Jag lämnar allt bakom mig nu. Det är en svindlande känsla. Någonstans en lättnad. Att ha tagit ett beslut om att sluta bli besviken. Som att ge upp en olycklig kärlek och försöka gå vidare trots att det gör ont. Måste pressa undan rädslan och saknaden. Jag tänker inte sakna dom. Kanske kommer dom att sakna mig när jag är borta. Kanske inte. Det spelar ingen roll. Dom har gjort sitt val. Och nu blir det som dom ville. Om dom kan lämna mig, så kan jag lämna dom. Och jag ska visa dom att jag klarar mig utan dom.

Jag tar bussen till den lilla skärva av trygghet som jag fortfarande har kvar. Huset i Örby. Mitt gamla hem. Jag tänker sova där en natt innan jag bestämmer vart jag ska ta vägen.

Jag ser mig försiktigt om vid grinden, livrädd att någon granne ska få syn på mig och undra vem jag är och kanske slå larm. Det har börjat regna igen. Varmt, ljummet sommarregn och en blåst som sakta men säkert ökar i styrka.

Jag hukar när jag smiter in i trädgården och snabbt och tyst springer uppför den lilla gången och sen vidare till baksidan av huset. Jag lyssnar och ser mig omkring. Allt ser lika nersläckt och övergivet ut som förut. Jag försöker höra om det är någon hemma. Tar den vanliga vägen in genom källaren, klättrar in och sätter fötterna på stolen jag drog fram sist. Jag tar av mig skorna också, för jag vill inte smutsa ner mer än nödvändigt för dom stackare som bor här egentligen.

Jag tar mitt gamla rum i besittning, det rum som nu är någon annan tonårings rum. En tjej verkar det som, kanske lite yngre än jag, men ändå ganska lik. Lite samma typer av böcker. Kläderna i garderoben har nästan samma storlek till och med, jag provar ett par byxor som faktiskt funkar. Plockar fram mina få saker. Ett foto på mig och Hjalmar som jag ställer vid sängen. Min lilla mangafigur som jag fick i present av mamma för många år sen när hon och pappa varit i Japan. Den har följt med mig sen dess. Utanför piskar regnet och det blåser allt hårdare. Grenar slår mot fönstret. Krafsar med sina långa trädarmar på glaset som om dom vill in. Vad är det här för jävla sommarväder?

Jag går ut i vårt gamla badrum som blivit renoverat till oigenkännlighet och tittar mig i helkroppsspegeln på badrumsdörren. Möter min egen blick med förakt. Varför ser jag så rädd ut? Jag har ju bestämt att det här är det enda jag kan göra, så varför kan jag inte bara göra det då? Varför måste det kännas så läskigt och ensamt? Jag vill skrika åt mig själv. Sluta då, din jävel! Skärp dig! Vill byta ut henne där i spegeln. Ömsa skinn. Börja om på nytt, så att det som gör ont kan försvinna. Förvandla mig från puppa till fjäril, någon som flyger på egna villkor.

Det är inget beslut. Jag bara gör det. Tröstar mig med sången. Musiken. Som jag alltid gjort. Till och med i USA, när jag trodde att jag var så rädd att jag inte kunde sjunga, övervann sången rädslan. Jag sluter ögonen. Sätter mig ner på toastolen. Fyller lungorna med luft och öppnar munnen för att ta en ton och sjunga. Men ut kommer ingenting. Bara ett kraxande.

Jag öppnar och stänger ögonen. Känner hur det stockar sig i halsen. Försöker öppna munnen igen för att ta en ton men det hörs bara ett grötigt ljud och sen kommer tårarna. Jag försöker säga till mig själv att skärpa mig, men det går inte. Fan! Hjalmar. Jag saknar dig redan. Mamma och pappa.

Plötsligt hör jag ett kraftigt ljud från undervåningen. Det brakar till. Jag fryser till is. Tårarna slutar rinna. Jag lyssnar. Det är tyst. Jag går ut från toan och lyssnar i vid trappen, men det hörs inget mera brak, bara väggarna som knakar och knäpper. Det har börjat skymma nu. Snart blir det natt igen. Trots att jag sovit här en natt och det gick bra så känner jag mig rädd för allt. Lyssnar till vartenda litet ljud.

Jag går försiktigt nerför trappan. Smyger ner handen i fickan och sluter fingrarna kring min nyckelknippa, som ett vapen om det skulle behövas. Jag ser mig om i vardagsrummet. Det är skumt i hörnen och nästan helt mörkt. Först anar jag bara vaga konturer av möblerna i rummet. Men när ögonen vänjer sig, ser jag något ligga på golvet. Jag går försiktigt fram. En blomkruka har ramlat i golvet.

Först förstår jag inte hur, den ser stor och tung ut. Rötterna spretar ut ur krukan. Kanske har den bara gett vika för sin egen tyngd? Blivit framtung. Det är enda förklaringen.

Vinden och regnet fortsätter att piska och slå utanför fönstret. Jag samlar ihop krukskärvorna och går ut i köket och hämtar en skål som jag ställer växten i så länge. Vattnar den lite. Dom nya ägarna kommer att undra vad som har hänt. Om växten har fått egna ben och bytt till en större kruka. Jag fnissar nästan till vid tanken. Jag hittar en sopborste och sopar upp jorden som hamnat på golvet men blir stående vid vår gamla bokhylla. Den är inbyggd i väggen, så dom nya ägarna har valt att ha kvar den men målat om den i en ny färg.

Plötsligt kommer jag ihåg något. En hemlighet från länge sen. Hyllan fanns där redan när vi flyttade in och mamma sa att den byggdes samtidigt som huset. Det var hon som visade mig det hemliga lönnfacket som sen förblev min och mammas hemlighet. Inte ens Hjalmar visste. Jag drar med handen längs den vita hyllan. Känner det snirkliga träet som är format som rosor och blad under fingrarna. Längst ner, precis vid golvet, sticker hyllan ut som en list. Jag trycker till. Ett litet klick, och den ger efter. Jag drar ut lönnfacket och där är den: min dagbok från när jag var liten. Tänk att den finns kvar. En tjock bok i mörkblå sammet. Jag tar upp den och stryker över den. Den är som en bortglömd vän. Jag började skriva i den när jag var sju och höll på tills jag var tolv, eller hade jag hunnit fylla tretton? Det var när vi flyttade. Jag har inte tänkt på den sen dess.

Nu sätter jag mig med benen i kors på golvet och börjar läsa. Det är som att höra en röst från ett annat liv. En annan My. En oskyldig My för länge sen som inte visste hur någonting skulle bli. I början är dagboken barnslig. Jag skriver om vad jag äter till middag och vad jag vill ha i julklapp och vilka läxor jag har i skolan. Någon kille i skolan som jag är kär i. Sen blir tonen annorlunda. Jag är lite äldre. Jag drömmer om att få hålla på med musik. Bli en stor stjärna. Stå på scenen i Madison Square Garden och sjunga för tusentals människor.

Jag skrattar åt mig själv och åt att jag fortfarande drömmer om typ samma sak.

Mina första låttexter.

gon gång ska jag ta mig härifrån.
gon gång ska jag bli min egen.
Jag vet att det vä
ntar på mig.
Vad?
Det som gö
r ont. Det som inte gör ont.
Det som ä
r jag.Det som kommer att bli jag.
Det som känns som tusen nålar men kommer att ge mig kraft.

Väldigt barnsligt men ändå gulligt. Jag rodnar över mitt gamla jag och mina texter.

Så bläddrar jag framåt. Skilsmässan. Mamma och pappa brå kar. Jag får en klump i magen. Allt blir kristallklart, hur det var. Jag skriver att pappa träffat någon ny och vill skiljas. Att jag hatar honom! Att jag vill att allt ska vara som vanligt. Att mamma gråter och att vi måste flytta.

Jag skriver att jag känner mig ensam och längtar efter något. Någon.

Det gör verkligen ont att läsa. Jag är på väg att slå igen dagboken när en bild ramlar ut. Jag tar upp fotot och tittar. Det är jag, skolfotot från sexan. Jag kommer ihåg att jag inte ville le men att skolfotografen tvingade mig. Resultatet är ett stelt och till- kämpat leende. Ögonen är arga. Jag ser mitt tolvåriga jag framför mig, hur jag ligger på sängen i mitt gamla rum på övervåningen och hör mamma och pappa skrika åt varandra på undervåningen.

Jag orkar inte läsa mer. Vill komma ihåg det här huset för det som var bra här, inte för bråken.

Jag funderar på att ta med mig dagboken men på något vis känns det fel. Den hör hemma här, i sitt lönnfack. Den är en del av huset nu. Jag lägger tillbaka den och skjuter in lådan.

8

Jag vaknar av röster. Först tror jag att jag drömmer, men så sätter jag mig upp och tittar mig förvirrat omkring. Rösterna jag hör från nedervåningen är inga röster jag känner igen. Det är främmande röster och främmande steg. Jag kastar mig upp i panik och rafsar ner dom av mina saker som ligger närmast i ryggsäcken. Sen smyger jag fram till dörren och lyssnar.

”Mamma, kom! Nån har varit här också! Och det är massa jord på golvet!”

Dom är hemma! Familjen som egentligen bor här är hemma. Tjejen kommer snart att kliva in i sitt rum och se mig. Det är jag som inte borde vara här. Jag. En främling. På en plats där jag inte längre har rätt att vara. Jag är en inbrottstjuv, fast jag vill skrika att jag inte är det.

Förlåt! Jag hade ingen annanstans att ta vägen, vill jag ropa, men jag är så rädd att jag inte ens kan röra mig. Kan man få fängelse för sånt här? Hur kunde jag vara så dum? Hur kunde jag vara så korkad att jag tog mig in i ett hus som inte är mitt? Hur kunde jag gå omkring här och tycka att jag hade rätt till det? Mitt hjärta slår i tvåhundraåttio kilometer i timmen och hela kroppen darrar. Jag står bakom dörren med min väska och hör fotstegen och dom upprörda rösterna och jag vet att jag måste göra någonting, men det är som om jag har förlamats av rädsla, jag kan varken röra mig eller säga något eller tänka klart. Så händer det oundvikliga. Dörren öppnas och någon kommer in i rummet. Jag hör andetag. Upprörda, rädda andetag. Jag tänker att hon måste höra mina andetag också. Och mitt hjärta. Som slår så hårt så att det känns som om det ska krossa dörren och slå sig ut på andra sidan. Hon står där i dörröppningen till mitt gamla rum som är hennes nya rum och andas och så öppnas hennes mun och ut kommer ett darrande skrik.

”Nån har sovit i min säng!”

Jag hör någon mer komma upprusande för trappan och ännu en röst.

”Åh herregud, älskling! Vi måste ringa polisen! Bengt!”

Och mamman och dottern springer runt i rummet och förfasar sig över att någon har sovit i dotterns säng och jag står bakom dörren och försöker att inte andas. Det här är slutet. Det måste vara så här det känns att dö. Och så rusar mamman och dottern ut ur rummet och ner till pappan som heter Bengt och då är det som om min kropp vaknar till liv. Jag smyger darrande nerför trappan och in i den lilla städskrubben under den där jag brukade gömma mig när jag var liten och jag och Hjalmar lekte kurragömma. På den tiden var den full av ved som luktade gott och en och annan läskig spindel. Nu står det städgrejor där, dammsugare och såpa, och det luktar kemikalier och inte alls så gott som det brukade göra. Jag väntar på stegen som kommer, precis som jag trodde. Han som tydligen heter Bengt, pappa till skrikande dottern och make till skrikande mamman, rusar uppför trappan för att titta på sängen där en inkräktare har sovit. När han sprungit förbi så ser jag min chans. Jag kastar mig nerför källartrapporna som om jag hade brinnande kol under fötterna. Tackar mig själv för att jag ställde en stol vid källarfönstret när jag gick ut förra gången, sliter åt mig skorna och klättrar barfota upp på stolen med dom och jackan och väskan i handen.

Jag vet inte vad klockan är men det känns som om det är väldigt tidigt på morgonen. Strax efter gryning. Familjen måste ha kommit hem med något jävla nattplan. Solen är uppe men daggen hänger kvar i träden och fåglarna sjunger yrvaket. Jag snor runt huset, fort, fort och springer nerför grusgången på mina bara fötter, det gör ont när dom små stenarna trycks in i mina nakna fotsulor. Vid grinden tvärnitar jag och fryser till is igen. Det står en kille där. Kanske något äldre än jag. Han har skinnjacka och långt hår och mörka ögon. En väska hänger snett över hans mage och han har en bok i handen. Han tittar på mig. Förvånad. Mitt hjärta slår hårdare och hårdare och det känns som om bröstkorgen ska explodera. Ett fönster bakom mig öppnas och så hör jag dottern igen.

”Jacob! Stoppa henne! Det är en tjuv!”

Han som tydligen heter Jacob ser ännu mer förvånad ut och jag tittar vädjande på honom. Som för att be honom släppa förbi mig. Som för att övertyga honom om att jag inte alls är farlig. Bara rädd. Trött och yrvaken och panikslagen. Han vet inte om han ska backa eller gå framåt men han blockerar fortfarande vägen ut. Min röst kraxar tyst: ”Snälla, släpp förbi mig, förlåt, jag har bott här, jag behövde bara någonstans att sova.”

Först ser förvåningen i hans blick ut att övergå i ilska och jag väntar på att han ska springa fram och hålla fast mig. Tvinga min arm bakom ryggen och väsa att jag är en jävla tjuv. En vidrig liten jävla tjuv.

Det är över nu. Det är som om jag redan kan höra sirener och känna handklovarna mot mina handleder och ungdomsanstaltens lukt.

Men så ler han.

”Jag känner igen dig.”

Jag förstår inte vad han pratar om, men det är skitsamma. Jag vill bara att han ska låta mig gå.

”Snälla, släpp förbi mig, jag har inte tagit nåt, jag lovar! Jag är helt ofarlig!”

”Du ser rätt ofarlig ut. Och du har faktiskt hjälpt mig mer än du kan ana. Jag känner igen dig från fotot.”

Jag tittar förvirrat på honom. Han verkar tro att jag är någon annan.

Han ler igen, fast mer allvarligt. Ögonen ändrar karaktär. Dom ser inte stöddiga ut längre. Kanske en aning sorgsna.

”Jag hittade din dagbok. Dina texter räddade mig. Tack.”
Jag tittar vädjande på honom och försöker ta in det han säger. Samtidigt som Bengt skrikande kommer rusande så öppnar han grinden och viskar åt mig.

”Spring, My. Spring!”

Och mina ben springer för allt vad dom håller. Jag vågar inte vända mig om, men strax innan jag viker av från gatan så sneglar jag bakåt och ser hur Jacob står kvar utanför grinden och tittar efter mig. Jag hör röster som skriker och mina ben springer och springer. Fortare än vad dom någonsin har sprungit. Ut i tomma intet känns det som. Ut i skogen. Ut i ingenting.

 

Fakta

  • Vem:

    Moa Herngren

  • Född:

    1969.

  • Familj:

    Maken Tomas, 45, Max, 20, bonusbarnen Wille, 25, Nelly, 14, Leia, 10 och hunden Berra, 2. Och en stor tjock bonussläkt!

  • Bor:

    Söder om söder i Stockholm.

  • Gör:

    Författare och manusförförfatter (bland annat till SVT:s hyllade dramaserie Bonusfamiljen.

  • Böcker:

    Fem romaner och faktaboken Fältguide till bonusfamiljen. Hennes första ungdomroman, Homecoming Queen, kom 2013.

  • Aktuell:

    Med sin andra ungdomromanen om My, Ni kommer sakna mig!.

En sida till? Fortsätt läs!