Jens Lapidus skriver barnbok: Jag tänkte ’jag gör något helt nytt, något crazy’

En litteraturkryssning fram och tillbaka mellan Sverige och Finland blev startskottet för Jens Lapidus nya projekt: barnböcker. Tillsammans med sina författarkollegor pratade han böcker, signerade och föreläste i tre dagar.
— Det är en déjà vu-upplevelse där man bor i samma hytt, går och äter exakt samma frukostbuffé, håller samma föreläsning, på samma båt och samma hav. Det är som en tre dagar lång dag.

Läs mer: 8 bladvändar-deckare för barn

Mellan föreläsningar och snack med andra författare blev en tanke allt mer påträngande: ”vad ska jag göra nu?”
— Jag hade ingen inspiration till att skriva det jag vanligtvis brukar skriva. Jag tänkte: ’jag gör något helt nytt, något crazy’ och började bara skriva. Jag visste inte ens vad det var själv. Den första boken skrev jag mer eller mindre på en enda lång Finlandskryssning. I den där hytten.

I vår kommer två Dillstaligan-böcker ut. Böckerna, som passar perfekt för barn i lågstadieålder, handlar om några barn i den fiktiva förorten Dillsta som bildar en tjuvliga. Stölderna är betydligt snällare än i Jens vuxenromaner — här snor man suddgummin istället för knark. Föräldrar som har läst hans tidigare böcker kan dock känna igen saker som humorn, slang och skildringen av utsatta människor. I boken nämns det bland annat att ett av barnen har en pappa som sitter i fängelse.
— I mina böcker finns det alltid huvudkaraktärer som är utsatta, ofta människor som befinner sig i en kriminell miljö. Men jag vill inte stå med några politiska pekpinnar, det tycker inte jag är fräscht. Det blir dålig litteratur. Man får läsa, sen får man göra sin egen bedömning. De är snälla tjuvar. Men böckerna ställer frågor om vem är fattig, vem är rik och är det alltid fel att stjäla?

Missa inte! 6 böcker för läs-ovana tioåringar

Arbetet med Dillstaligan har sett annorlunda ut jämfört med de tidigare romanerna. Saker som annars kan vara komplicerade att beskriva kan istället visas i illustratören Gustaf Lords bilder som hjälper till att föra berättelsen framåt.
— Det har varit enklare med planering och strukturering av berättelserna. Men det har varit svårare med språket. Jag faller lätt tillbaka i ett språk som är för komplicerat för mindre barn. Det har jag hela tiden fått tänka på och ändra i efterhand.

Jens egna barn har varit högst delaktiga i skapandet av böckerna. De har blivit lästa för, hjälpt till med korrektur och kommit med idéer.
— De gillar böckerna jättemycket. Men de känner också igen vissa av berättelserna, det kan vara sådant som vi skojar om i vår familj. De garvar också åt att de känner igen sin pappa eller vår familj i vissa av scenerna.

Men den som saknar författarens spänningsromaner för vuxna behöver inte vänta alltför länge, han har inte helt och hållet sadlat om till barnboksförfattare.
— Det kommer något nästa år!