Vid min svans!

Mumintrollet, hans familj och vänner har förtrollat människor i 70 år. Böckerna som blivit klassiker älskas ständigt av nya generationer.

Berättelserna om mumintrollen innehåller kärlek, mod och vänskap – men även motgångar och kriser som ger många öppningar till samtal. Och nu kommer ännu fler att hitta till dem.

Nu har det hunnit komma flera nyskapande böcker i en helt nytvättad Mumindräkt: Sagor från Mumindalen och Julen kommer till Mumindalen, Mumintrollen och den osynliga gästen och Mumintrollen och draken. Förhoppningen är att öppna Muminvärlden för nya generationer läsare, och locka till att läsa originalböckerna, som nu har drygt 70 år på nacken.

En dörr till originalberättelserna

Med nya berättelser i Tove Janssons anda vill Bonnier Carlsen öppna dörren in till originalberättelserna – ett arbete som kräver vördnad och respekt för Tove Janssons konstnärskap. Allt sker i samarbete med Moomin Characters, som förvaltar allt som har med Tove Jansson att göra. De ser många fördelar med att presentera nyskrivna texter av berättelserna.

– Genom att läsa de nya böckerna kommer dörrar att öppnas även till ursprungsböckerna. Det blir som en introduktion för unga läsare, säger Sophia Jansson som är vd för Moomin Characters, och även Tove Janssons brorsdotter.

Sophia Jansson har själv varit djupt inblandad i processen kring såväl texter som bilder i de nya böckerna, och det har handlat om allt från ordval till hudveck och handväskor. Det är viktigt att det blir rätt! För vem vore väl Muminmamman utan sin handväska?

Unikt illustratörsuppdrag

För en av de två illustratörerna av de nya berättelserna, Cecilia Heikkilä, har det här varit ett jobb helt utöver det vanliga.

– Min första tanke när jag fick frågan var att säga nej! Jag kände mig ängslig inför ett sånt viktigt jobb. Tove Janssons muminvärld har funnits med mig hela livet. Tanken på att dela ansvaret att en ny generation läsare skulle hitta dit kändes en smula skrämmande. Men sedan sa jag ja av precis samma anledning. Att få vara med och göra böcker som kan inviga barn till Toves värld. Det vill jag ju!

Större delen av Cecilias arbete har innefattat att  långa perioder av research.
– Jag har praktiskt taget tryckt näsan mot Tove Jansson bilder för att rent tekniskt se hur hon tagit sig an dem. Men också hur hon jobbat med ljus och mörker för att få till den stämning som finns i verken. Jag har försökt ta efter hennes sätt att ta modiga beslut i färg och komposition och tittat noga hur hon har ritat upp allt från mumrikar till Vifslor. 

Allt illustrerat har noggrant setts över av både muminteamet på Bonnier Carlsen och av Moomin Characters. Det har varit viktigt inte minst för för att säkerställa att till exempel karaktärer är korrekt uppritade och att kvalitén bibehålls.

– Ibland har exempelvis feedbacken varit att något måste korrigeras – en svans som böjts på omöjligt vis, eller kanske en hatt som inte sitter rätt på ett huvud. Det sättet att arbeta på har varit bra för en lite nervös muminritare, säger Cecilia Heikkilä som tyckte den allra största utmaningen var Mumintrollets nos. 

– Trollens runda nosar har jag fått rita om och om igen innan jag själv varit nöjd! 

En del av böckerna är illustrerade av Filippa Widlund och andra av Cecilia Heikkilä.

Mycket jobb med dramaturgin

När det gäller texten så valde förlaget en van manusförfattare, Alex Haridi, som skrivit mycket för radio och TV. Han tror att det var en fördel att vara bra på dramaturgi när man tar sig an och strukturerar en text som redan finns till ett nytt medium: bilderbok.

– Men min första reaktion var skräck. Muminvärlden betyder mycket, inte bara för mig utan för väldigt många människor, och det kändes som ett självmordsuppdrag att ge sig in där och kladda. Förläggaren förutsåg dock den reaktionen och hon sa redan i början att hon inte ville ha ett svar, bara plantera en tanke och boka in ett möte. Skräcken har väl inte riktigt lagt sig sedan dess, jag har varit livrädd under varje del av processen, men det är också väldigt peppande. Jag tycker om att arbeta rädd, för då utmanar man sig själv.

Ambitionen har alltid varit att det inte ska märkas att någon annan än Tove Jansson har skrivit de nya böckerna, som inte innehåller något som inte redan existerar i Muminvärlden.

– Vi har plockat ur det som finns, skakat om beståndsdelarna och strukturerat upp dem på nytt. Tanken har varit att vara så sann mot Toves anda som möjligt, säger Alex Haridi som jobbat i team med en annan författare, Cecilia Davidsson, genom hela processen. Han har fokuserat på historierna, hon på språkdräkten.

Klart står att det här har varit något av ett drömprojekt för precis alla inblandade. Alex Haridi sammanfattar det bra:

– Mitt jobb är att läsa Muminböcker, kan man ha det bättre?

Bakgrund: Så föddes Mumintrollet

Under 30-talet illustrerade Tove Jansson i den politiska tidskriften Garm, där hon i sina teckningar protesterade mot nazi-Tyskland och Hitler. Tidigt ritade hon en figur (en snork) som liknade Mumintrollet, och använde den som signatur till sina bilder. Genombrottet för henne som barnboksförfattare kom med boken Trollkarlens hatt (1948). Den översattes snart till engelska, vilket banade väg för Muminböckernas översättning till andra språk; i dag över 50 stycken!

I böckerna är Muminfamiljen den självklara mittpunkten. Kring familjen samlas så en hel del andra invånare: Snorkfröken och Sniff, Snusmumriken och Lilla My, filifjonkor, hattifnattar och hemuler – alla med sin egenart och speciella livshållning. Böckerna om Mumindalen är sinsemellan väldigt olika. Trollkarlens hatt är ett lättsamt sagoäventyr, medan Pappan och Havetoch Sent i november lämpar sig för äldre barn och vuxna läsare.

Egentligen är målgruppen både barn och vuxna. Tove Jansson skrev också romaner och noveller som uttryckligen vänder sig till vuxna läsare, bl.a. Sommarboken (1972), Solstaden (1974) och Resa med lätt bagage (1989).