Jo Salmson: När jag var liten var min värld fylld av böcker

Jo Salmson: När jag var liten var min värld fylld av böcker

Jo Salmson har med böckerna om tiggarpojken Tam och nu senast Skolan på Drakön bjudit läsare på storslagen fantasy på ett lättläst språk. Hon beskriver sig som en bokslukare som läste Dickens och Zola redan i mellanstadiet. Men vilka fler böcker har format henne? Det har vi tagit reda på.

Fotograf: Cato Lein

Jo Salmson har med böckerna om tiggarpojken Tam och nu senast Skolan på Drakön bjudit läsare på storslagen fantasy på ett lättläst språk. Hon beskriver sig som en bokslukare som läste Dickens och Zola redan i mellanstadiet. Men vilka fler böcker har format henne? Det har vi tagit reda på.

 Vilken var den första boken du läste?

När jag var liten var min värld fylld av böcker. Mamma läste högt för oss. På radion kunde jag lyssna på Småbarnskvarten, med författare som Astrid Lindgren, Gösta Knutsson och Gunnel Linde. Sommarlovsföljetongen var närmast livsviktig. Inte kommer jag ihåg vilken bok som var den första! Men jag minns floden av berättelser som flödade över mig, och som jag älskade. Narnia, Lilla huset på prärien, Bilbo, Den förtrollade mässingsknoppen, Det blåser på månen, Madicken, Lånarna, Emil i Lönneberga, Tant Mittiprick, Min familj och andra djur … Varje fredagskväll besökte hela familjen biblioteket och lånade mer.

Vilken är din största läsupplevelse?

Innan jag började skolan tilläts jag inte att lära mig läsa. Så var det. Skolan skulle bli för tråkig, sades det. Så min allra första, helt egna läsupplevelse kom först när jag var åtta. Det var en Fem-bok av Enid Blyton och jag har inte glömt den hisnande lyckan inom mig när jag slog ihop den. Jag har läst en bok! tänkte jag. Jag har läst en bok, alldeles själv, och inte en enda bild hade den! Kanske är det detta ögonblick som är min största läsupplevelse? Eller kom den mest omtumlande läsupplevelsen tre år senare, när jag gick i femman och till skolbibliotekariens öppna missnöje lånade alla delarna av Stilla flyter Don, av Michail Sjolochov? Serien är en skildring av kosacksamhällets sönderfall och inbördeskriget. I slutet av ett kapitel dör en av huvudpersonerna, ensam och med magen uppsprättad. Jag läste om tarmar på marken och förundrades över att man FICK skriva så. (Jag låg sjuk i scharlakansfeber, minns jag, och var glad över att bokdelarna blev tunnare och tunnare för jag hade så förfärlig huvudvärk …) Det är väl så det är, att en lite nedvärderad barnboksförfattare och en rysk nobelpristagare kan ge lika betydelsefulla läsupplevelser, på olika sätt. Sedan dess har läsupplevelserna bara radat upp sig, högt som lågt. Jag har tryckt in bokstavligen flera tusentals böcker i min hjärna, både privat och i min roll som förlagsarbetare. Frågar ni mig just idag så säger jag kanske att en stor läsupplevelse är An instance of the Fingerpost av Iain Pears, som jag just återupptäckte i bokhyllan och fick lust att rekommendera till alla jag känner. (Den finns på svenska utgiven på Brombergs förlag.) I morgon är det någon annan bok som får mitt hjärta att svämma över.

Vilken bok är perfekt för högläsning?

Nästan vilken bok som helst, vill jag svara, och skickar i stället med ett råd: Ta er tid att prata om boken! Lyssna på barnen – antagligen har de en massa smarta och insiktsfulla kommentarer om saker som ni kanske inte ens lagt märke till. Att prata om böcker är en nyttig lärdom, och rolig – och samma sak gäller för att bli lyssnad på. När mamma läste högt för oss pratade vi mycket, och det jag känt och upplevt var lika viktigt som hennes åsikter. Det har säkert sin del i att jag blev redaktör, förläggare och till sist författare.
Foto: Cato Lein

Foto: Cato Lein

“Var och en har sin egen röst, och man måste följa den. Det blir bäst så.”

Vilken person eller bokserie älskade du när du var barn/ung?

Med ett skratt faller min första tanke på Hornblower. Men det är bara en första tanke. Jag var mer en bokslukare än någon som fastnade för en speciell serie. Ändå blev några författare tidigt extra viktiga. Jag var väl elva när jag började läsa allt jag hittade av Charles Dickens, Emile Zola, Alexander Dumas, Selma Lagerlöf, Leon Uris, Nevil Shute, Jules Verne – och Walter Farley, Lisbeth Pahnke, Anna-Lisa Almqvist och Ruby  Ferguson, för hästböcker måste jag ju ha! Sagor var viktiga också. Från bröderna Grimm till Tusen och en natt, grekiska gudasagor, nordisk mytologi … allt som fanns.
Nu känner ni er antagligen förvirrade. Läste människan verkligen allt det här, i en salig blandning, redan när hon gick på mellanstadiet? Ja, det gjorde jag. En strategi hade jag: när jag visste att något ämne skulle dyka upp i skolan letade jag reda på skönlitteratur som handlade om just det – så kunde jag mer om till exempel franska revolutionen än vad läraren kunde, utan att behöva plugga i läroböckerna. På högstadiet upptäckte jag fantasy och science fiction, och de genrerna har följt mig sedan dess. Båda skapar nya tankar och belyser samhälle och relationer ur oväntade vinklar – när de är välskrivna. Och dessutom får jag vara med om stora äventyr, något jag är för feg för i verkliga livet.

Vilken bok önskar du att du hade skrivit?

Tja, om jag skrivit Harry Potter hade jag varit trevligt rik … Skämt åsido, det finns gott om författare som jag beundrar. Som redaktör och förläggare har jag haft förmånen att få arbeta nära många av dem, och lärt mig mycket av dem under tiden. Men var och en har sin egen röst, och man måste följa den. Det blir bäst så.

Vilken bok borde fler upptäcka?

Det bubblar i mig av titlar och författare som glidit undan, som inte fått den uppmärksamhet som de förtjänar. Mitt val får falla på en lite äldre titel. Louis Sashars Ett hål om dagen är en ungdomsroman som har massor att ge en vuxen läsare, förträffligt översatt av poeten Peter Lindforss (och filmatiserad under titeln Holes, med Susan Sarandon i en av huvudrollerna). Den boken är så rasande skickligt hopvävd att ja, den hade jag gärna fantiserat fram …
Boktips

Böcker av
Jo Salmson

En sida till? Fortsätt läs!