Läs hästboken 500 000 spelande barn längtar efter — Bokino
Läs hästboken 500 000 spelande barn längtar efter
Boktips

Läs hästboken 500 000 spelande barn längtar efter

Nu finns kvalitetsböcker som utspelar sig i onlinespelet Star Stables värld Jorvik. Klassisk hästfantasybok med hisnande äventyr, hästar och magi i bästa bokslukarstil! Senast ut är novellsamligen Fyra berättelser från Jorvik. Låt ditt barn läsa!

Av: Johanna Stenius
Fotograf: Illustratör: Marie Beschorner

Nu finns kvalitetsböcker som utspelar sig i onlinespelet Star Stables värld Jorvik. Klassisk hästfantasybok med hisnande äventyr, hästar och magi i bästa bokslukarstil! Senast ut är novellsamligen Fyra berättelser från Jorvik. Låt ditt barn läsa!

Läs hästboken 500 000 spelande barn längtar efter

VINTERLÅNG

Alex berättelse

Vissa blåmärken sitter inte på kroppen. De sitter i själen. Och de läker aldrig, inte helt och hållet, men man kan lära sig att leva med dem. Det är åtminstone vad jag har gjort. Jag var alldeles för ung när jag insåg att jag var ensam i världen. Att om jag skulle få något gjort, då var det bäst att fixa det själv.

Nu låter det nästan som om jag är föräldralös eller något. Det är jag inte, och på något sätt gör det allt ännu sorgligare. Min mamma är inte död – men ibland är det som om min mamma är ett spöke. Vi vet inte hur vi ska göra för att nå fram till varandra. Och eftersom pappa lämnade oss när jag var liten finns det ingen annan vuxen att gå till. Så jag var tvungen att klara mig själv. Det var tufft. Är tufft. För några år sedan blev allt så jobbigt att jag inte kunde bo hemma längre.

Det var då jag fick låna rummet bredvid stallet, och det är här i stallet jag är ikväll. Tänk att få bo i stallet, kanske du tänker, det är ju allas dröm!

Men för mig är det mest bara sorgligt att jag behövde flytta hit, istället för att bo hemma. Särskilt idag. På julafton.

Den här julen skulle allt bli annorlunda. Så var planen. Jag hade gjort varm choklad åt alla till frukost och tänt massa ljus. Alla syskonen satt i soffan och lyckades nästan hålla sams. Mamma sov länge, som vanligt. Vad hade jag väntat mig? Men det kanske var lika bra, för när hon vaknade så började vi direkt att bråka.

Stearinljusen fladdrade till och släcktes när jag smällde igen dörren bakom mig och drog från lägenheten. Igen. Det var för svårt att vända mig om och möta mina syskons blickar där de satt alldeles stilla i soffan, så jag bara stack. Jag är bra på det. Och nu har jag tillbringat hela julafton här. Ensam i stallet, som en sorglig figur i någon gammal barnbok. Och det värsta är att det inte ens är första julen som jag är här ensam. Och säkert inte sista heller.

Här i stallet är det i alla fall tyst och stilla. Till och med hästarna sover såhär sent på kvällen. Min häst Tin-Can står och slumrar i sin box och snarkar lätt. Varje andetag har en jämn, stadig rytm. Det finns få saker här i livet som är lika lugnande som ljudet av en sovande häst.

Läs hästboken 500 000 spelande barn längtar efter

Ändå kan jag inte låta bli att känna mig otroligt ensam just en sådan här dag när alla andra har åkt bort för att vara hos sina familjer. Innan de åkte hängde vi upp girlanger, pynt och glitter i stallgång- arna. Hästarnas namntavlor glittrar i rött och silver. Jag ser att Anne har hängt upp röda, festliga bjällror på boxdörren till sin häst Concorde. De pinglar till när jag går förbi. Men pinglet låter mest sorgligt i den annars kompakta tystnaden.

Ensam, ensam, ensam.

Det har snöat i flera dagar utanför fönstren. Snön som täcker gårdsplanen och stalltaket får allt att kännas dämpat, inbäddat. Som om jag är den sista människan på jorden.

Även här inne känns det mjukt och instängt på något sätt. Fast något får mig att haja till. Något är plötsligt annorlunda. Jag bara vet det. Tystnaden som fyller stallet är tyngre nu. Lurig och liksom avvaktande. Är det ett prasslande ljud jag hör? Ja, visst är det? Ett tydligt prasslande, som när en fot dras genom ett tjockt lager hö, och det kommer inte från en häst.

Ljudet hörs tydligare när jag närmar mig en av de tomma, stängda boxarna. Jag stannar till alldeles utanför boxdörren.  Sniffar i luften. Det luktar damm, gammal halm och något annat. Varmt. Mänskligt. Ja, det är något som inte stämmer här. Det är någon där inne. Någon annan är i stallet.

Jag tar mod till mig och ropar ”Hallå?”. Det brakar till inifrån boxen och jag hoppar högt. Min pappa sa alltid att jag föddes helt utan vett. Kanske stämmer det, hinner jag tänka innan jag skjuter upp dörren och tar ett stort kliv in.En rufsig kille med ett par nyvakna ögon stirrar på mig nerifrån halmen. Han är lite yngre än jag. Hår i samma färg som halmen han ligger på, slitna, smutsiga kläder. Ett stort blåmärke under ena ögat. Det skiftar i lila och grönt, så det är inte helt nytt. Men jag förstår att det ändå gör ont.
”Snälla”, säger han och reser sig upp. ”Snälla, säg inget till någon.”

”Det är lugnt”, svarar jag. Jag märker att min röst darrar lätt av förvåning, men den blir snabbt stadig igen. ”Du är trygg här. Bara hästar så långt ögat når. Och så jag, då.”

Läs hästboken 500 000 spelande barn längtar efter

Han tittar på mig med vaksam blick. Den blick som betyder att killen lärt sig att inte lita på någon. Den blicken som jag själv hade hela tiden förut. Jag känner igen den direkt när jag ser den hos andra.

Den här killen har det trassligt. Och om blåmärket är något att gå på så har han det betydligt värre än jag. Jag öppnar munnen för att säga något lugnande, något som ska få honom att slappna av, men innan jag hinner göra det så reser han sig hastigt upp.

”Jag borde aldrig kommit hit!” viskar han, nästan mest för sig själv. ”Det var fel från början, jag borde inte vara här.” Sen rusar han ut från boxen och iväg över stallgolvet. Ytterdörren knirrar till när han slår upp den på vid gavel.

Dämpade, snabba steg på nysnö. Sedan blir det tyst. Den ensamma tystnaden är tillbaka.

Jag funderar på vad killen menade. Han sa att han inte borde kommit hit, till stallet. Trots att jag ju sa att det inte var någon fara.

En domherre flaxar in genom den halvöppna dörren och börjar picka på några halmstrån. Vinden som blåser in är iskall. Jag tänker på killens tunna jacka. Blåmärket under ögat. Det är då jag bestämmer mig. Snabbt roffar jag åt mig en tjock fleecetröja och några äpplen. Sedan småspringer jag mot sadelkammaren.

Tin-Can ser förvånad ut när jag springer in i hans box med sadeln i högsta hugg.

”Nu är det slutsovet, lilltrollet!” säger jag. ”Dags för en god gärning.”

Jag räknar med att fotspåren ska leda oss rätt, men när vi kommer ut ur stallet har det börjar snöa. Snöflingorna virvlar ner, snabbare och snabbare, och de har redan täckt över alla spår.

”Fan”, mumlar jag och manar på Tin-Can. Vi galopperar så att snön yr omkring hovarna. Åt ett håll, sedan åt ett annat tills vi ridit överallt dit jag tänker att man kan springa om man vill gömma sig från världen. Det är så kallt att jag nästan tappat känseln i kinderna när vi till sist vänder hemåt. Vinden och snön har tilltagit ännu mer.

Då ser jag något, alldeles vid skogskanten. En ung kille med röd toppluva och skinnjacka. Killen från stallet!

”Hallå!” ropar jag. ”Är du inte klok, du kan ju inte springa in i skogen nu! Det är ju iskallt!”

”Det blir bäst såhär. Pappa har slängt ut mig.” Pojkens röst är sorgsen. ”Och jag borde inte dragit in dig i det här.”

”Lägg av! Nu följer du med mig tillbaka till stallet!”

Min röst har blivit gäll, jag skriker för att överrösta den vinande vinden. ”Det finns plats. Ingen ska behöva vara

ensam en sådan här kväll. Det är ju till och med julafton!” Det hugger till i hjärtat när jag inser det. Att det är en sådan familjehögtid ikväll. Och jag och killen står ensamma i en snöstorm. Vi som inte har några familjer. Eller rättare sagt: vi som har familjer som inte vill ha oss.

Läs hästboken 500 000 spelande barn längtar efter

Han tittar på mig men fortsätter att tveka. ”Jag borde inte lägga mig i ditt liv …”

”Sluta snacka sådär konstigt, kom igen nu, häng med tillbaka till stallet innan vi fryser ihjäl båda två!”

Han blir blek i ansiktet och ser oändligt ledsen ut. Sedan vänder han sig om och går rakt in i skogen. Jag hoppar snabbt av Tin-Can och springer efter honom, men träden står alldeles för tätt intill varandra inne i den stiglösa granskogen och jag kan inte se hans fotspår. Allt jag hör är vinden som tjuter. Tin-Cans och mina andetag. Mitt hjärta som envist bultar på.

Man kan inte hjälpa någon som inte själv vill bli hjälpt. Så sa en kurator om min mamma en gång. Kanske stämmer det på den här killen också, han kanske inte vill ha min hjälp. Men jag kan ändå inte slå undan känslan av att han trots allt försökt få kontakt, att det är något han vill berätta. Till sist vänder jag hemåt med Tin-Can, med en tung, sjunkande känsla i magen.

Jag funderar på att sova i stallet bland hästarna inatt, för att kolla om han kommer tillbaka, men det går inte. Det är för kallt. Fast jag lägger fram fleecejackan, ett täcke och en chipspåse i den tomma boxen, bara utifall att.

Och så en bok. Den enda bok jag läst mer än en gång. Huckleberry Finns äventyr.

Innan jag till sist somnar i mitt lilla men mysiga rum i stallets flygel, där ridlägereleverna bor om somrarna, tänker jag på hur det är att vara på rymmen. Att inte kunna vända hem, hur mycket man än vill. Det är en känsla jag känner till alltför väl. Första natten här i flygeln var så kall. Jag kände mig ensammast i hela universum. Även nu, flera år senare, med elementet uppdraget till max och ett tjockt, skönt täcke är det ganska kyligt. Men det är varmare än ute i skogen. Ändå kan jag inte låta bli att tänka på mina småsyskon hemma i lägenheten i Jorvik City. Jag undrar hur de har det. Om mamma gråter sig till sömns, som hon gjorde förut.

Jag undrar om de öppnat klapparna jag gömt i garderoben i min lillebror James rum. Jag får en plötslig impuls att ringa hem, till min familj. Jag har ju faktiskt både mamma och småsyskon, och jag kommer på mig själv att sakna deras röster. Men jag vet att jag inte kommer att ringa. Det är för jobbigt.

Sedan, mitt i en tanke, somnar jag.

Läs hästboken 500 000 spelande barn längtar efter
Köp boken

Köp boken

Alla böckerna i serien om Jorvik

Alla böckerna i serien om Jorvik