Peppa inför julen — smygläs första kapitlet ur julberättelsen Magisk december

KAPITEL 1

Julia sitter vid ett litet bord på fritids och klipper ut en stjärna i guldfärgad papp. Samir, som är vikarie, ställer fram adventsljusstakar i fönstren. Han reder ut sladdar som trasslat ihop sig och kontrollerar om alla lampor fungerar.
Vid ett av de andra borden håller några barn på att spela spel och i legorummet är det fullt som vanligt. Många från Julias klass har redan gått för dagen. Nadja och Nelli gick för en stund sedan, men Julia vill vara kvar och göra klart sin stjärna innan hon går hem. Mamma och pappa kommer ändå jobba många timmar till. Julia har egen nyckel och får gå hem när hon vill efter mellis.
Samir vrider fram och tillbaka på en liten lampa som vägrar lysa.
– Aj då, den där var visst trasig, suckar han.

Så tittar han på Julia där hon sitter ensam vid bordet.
– Vilken fin stjärna! säger han.
Samir sätter sig bredvid Julia. Han petar lite i en ask med paljetter som står på bordet.
– Hur är det? frågar han.
– Det är bra, svarar Julia och tittar upp.

Hon lägger bort saxen och håller upp stjärnan framför sig. Flikarna blev ojämna, och i en av dem råkade hon klippa ett litet hack, men det gör inget.
– Jag är bara lite orolig för att du känner dig ensam, fortsätter Samir. Nu när Jack har flyttat.
Julia sväljer. Hon och Jack hade gått i samma klass ända sedan förskolan. Men för ett tag sedan bestämde Jacks föräldrar att de skulle flytta till Kiruna. Det är jättelångt bort från där Julia bor. Saknaden känns som en klump i bröstet. Men vad kan Samir göra åt det?
– Jag mår bra, säger hon kort.
Samir nickar.
– Okej, svarar han. Du vet att du kan komma och prata med mig, om du vill.
Han sitter tyst en stund och tittar på stjärnan.
– Stjärnan är en vägvisare, säger han. Så brukar vi säga i min familj. Vem vet, stjärnan kanske leder dig till något fint?
Han ler lite och går tillbaka till adventsljusstakarna.

Julia drar med limstiftet längs med stjärnans kanter. Hon sorterar ut alla silverpaljetter ur asken och tryck- er ner dem i limmet. En ensam röd paljett råkar hamna bland de silvriga, men den får sitta kvar. Så letar hon upp ett snöre och sätter fast det i stjärnan. När hon kommer hem ska hon hänga upp stjärnan i fönstret i sitt rum. Och sedan ska hon ta ett kort på den och skicka det till Jack. De har bestämt att de ska skicka ett foto om dagen till varandra. Stjärnan blir den tjugofemte bilden hon skickar. Så många dagar har Jack bott i Kiruna.
Hon tar med sig stjärnan och går bort till Samir, som äntligen fått den lilla lampan att lysa.
– Titta vad fint, nu funkar alla! säger han nöjt. Julia nickar.
– Jag går hem nu, säger hon.
– Trevlig helg, ses på måndag! säger Samir.

Läs mer: Magisk 60-talsnostalgi! Smygläs nya barnboken Gösta & Mona

En stund senare slår Julia upp dörren till Södergrans bokhandel. Den ligger på vägen hem från fritids och hon har lovat att titta in en stund. Mamma och pappa öppnade bokhandeln i somras. Det var deras stora dröm att ha en egen bokhandel och nu är de där nästan hela tiden. Kanske kommer de till och med att jobba på julafton!
Julia blir alldeles kall när hon tänker på det. Ska hon sitta ensam hemma på julafton? Hur blir det då med gröt- frukosten vid granen, promenaden längs med ån, jul- lunchen som de alltid äter klockan ett, Kalle Anka på teven och julklappsutdelningen? Hon vill inte ens tänka på det. Julia tittar sig omkring i det skarpa ljuset inne i bokhandeln. Mamma står i kassan och slår in en bok åt en gammal dam i grön kappa. Pappa syns inte till. Kanske är han ute på lagret? Hon hade tänkt visa dem stjärnan, men det får vänta.
– Jag går hem nu, säger Julia till mamma.
Mamma tittar snabbt upp.
– Okej, säger hon. Pappa och jag måste vara kvar här ett tag till.
Mamma ler hastigt mot Julia och sedan lämnar hon över den inslagna boken till damen.
– God jul, säger hon.
– Tack detsamma, svarar damen.

Damen lägger ner paketet i en kasse och börjar långsamt gå mot dörren. Efter henne tassar en liten ljusbrun hund. Julia tappar nästan andan, så söt är den! Så plötsligt stannar hunden till och tittar på Julia. Ögonen har exakt samma färg som chokladkola. Damen vänder sig om.
– Kom nu, Teddy, säger hon.
Men Teddy står kvar. Han tittar på Julia som om han vill hälsa. Julia böjer sig ner och känner den fuktiga nosen mot sin hand. Hon drar med fingrarna genom den mjuka pälsen. Öronen är lena som sammet.
– Vilken vacker stjärna, säger damen och nickar mot stjärnan som Julia håller i.
– Tack, jag gjorde den på fritids, svarar Julia.
Hon kliar Teddy bakom öronen. Han verkar gilla det.
– Det sägs att stjärnan är en vägvisare, säger damen stilla.
Julia tittar upp. Det var ju precis det som Samir också sa! Damens gröna ögon glittrar mot henne. Hennes hår är silvervitt och ansiktet är fullt av små fina rynkor.
– December är en magisk månad, säger hon. Då kan allt hända!
Men så ser hon sorgsen ut.
– Fast det är nog ändå för sent…, säger hon tyst. Julia vet inte vad hon ska säga. Vad pratar hon om? Damen är tyst en stund och sedan tittar hon på Teddy.
– Kom nu, lilla Teddygubben, så går vi hem och lagar mat, säger hon.

Teddy nosar på Julia en sista gång och ser henne djupt in i ögonen. Det är som om han förstår precis hur hon känner sig. Dörren plingar till när de går ut ur bokhandeln. Kvar finns en svag kryddig doft. En doft som påminner om apelsin och kanel. Julia tittar efter dem och känner hur det kniper till i hjärtat när Teddy försvinner iväg. Det var något speciellt med honom. Som om han ville vara hennes vän. Stjärnan dinglar i Julias hand. Den röda paljetten glimmar till.