Kajjan Andersson: "Vad är väl en kroppspositiv barnbok?"

Vuxenvärlden blir allt mer medveten om de olika förtryck mot normavvikande kroppar som existerar. Föräldrar över hela landet försöker hitta barnkultur som hjälper deras barns relation med den egna kroppen, snarare än stjälper.

Men det är också bra att barnböckerna tar sig an svåra ämnen, även dem som tillsynes kan vara svåra att paketera på ett bra sätt. Vi som köper och läser böckerna måste komma ihåg att det inte ska handla om förbud. Kan fenomen som rasism, mobbning, fettförakt och ätstörningar vara bra ingredienser i en lyckad barnbok? Ja, definitivt! De kräver en hel del av skaparna, men det är klart att det går! Kanske är det till och med nödvändigt.

Vi får nämligen inte hamna i ett scenario där barnboksvärlden leker struts med huvudet i djupt planterat i sanden och helt duckar svåra ämnen bara för att vi vuxna önskar att våra barn skulle slippa förhålla sig till dem. Är de en del av verkligheten utanför, en del av livet, så har de en plats i barnlitteraturen. Och om så små barn som fyraåringar vet hur de rådande kroppsidealen ser ut – att flickor ska vara smala, pojkar muskulösa och att det värsta man kan vara är tjock – så behöver vi ge dem underlag för att hantera frågan. Inte låtsas som att det är kunskap de inte har förskansat sig.

Uppenbart hånande av tjocka (och lata och korkade) karaktärer har så klart ingen plats i böckerna vi läser med barnen. Det är slut med unken lyteskomik på bekostnad av andra. Eller är det?

Mja, det dyker fortfarande upp mindre lyckade exempel på barnlitteratur som tar upp ämnet kropp. Och kanske är det oundvikligt. Men hur ska böckerna då se ut för att inte skamma vissa typer av kroppar utan tvärtom bidra till mångfald och acceptans?

De vanligaste felen går att dela in i tre kategorier

Seglivade fördomar.

Magar som är stora för att någon ”ätit för mycket” är kanske ett väl uppenbart, men ändå rätt vanligt förekommande, exempel på hur seglivade fördomar om kroppar slinker in i barnböckerna. Det finns mängder av sätt att beskriva kroppar på utan att för den sakens skull använda sig av liknelser som befäster redan existerande, skuldbeläggande normer och attityder.

Stereotypa karaktärer.

Stereotyper kan vara lika svårt som fördomar att jobba sig förbi, men det är värt att akta sig för Blunder-fällan. En tjock karaktär behöver inte vara putslustig, lat, klumpig, småkorkad, besatt av mat och konstant svettig precis som en klurig och smart karaktär inte måste ha glasögon.

Brist på visuell representation.

Inom den kroppspositiva rörelsen pratar vi om bildens makt och barnboksillustrationer är naturligtvis inget undantag! Vi behöver se mer variation på kropparna och vi behöver låta karaktärerna få vara mer än kroppar. En person i rullstol ska få utrymme att vara som vilken karaktär som helst utan att funktionsvariationen ska vara en stor del av handlingen.

Barnboksskapare och barnboksläsare har ett gemensamt uppdrag:

Vi behöver plocka upp även de svåra ämnena, luckra upp allt som känns som vedertagen sanning kring dem och erbjuda barnet flera olika ingångar till kritiskt tänkande, empatiskt värderande och reflektion. Därför hoppas jag verkligen att föräldrar inte ryggar bort från barnböcker som tar sig an de mer laddade ämnena eller som till och med avviker en gnutta från den vuxnes eget synsätt. Det är där vår chans till samtal ligger!