Alexandra Rejsmar: Stör inte ett barn som tjuvläser om natten

Jag minns när jag fick min första fantasybok. Det var första gången jag upplevde hur det var att bli uppslukad av en bok. Jag smygläste den långt förbi sovdags under täcket med en ficklampa.

Jag hade ett stadigt finger på knappen för att så snabbt som möjligt kunna släcka lampan och kasta mig på kudden så att mamma inte skulle komma på mig med att smygläsa när det var skola dagen därpå.

Jag är säker på att hon visste att jag inte sov och jag är evigt tacksam över att hon lät mig hållas. Jag minns även när jag läst sista sidan i boken, jag skulle få vänta på fortsättningen i nästan ett år.

Vad är det man brukar säga? ”Den som väntar på nåt gott; väntar aldrig för länge”. Skulle du fråga mina barn vad de tycker om det talesättet, skulle de nog inte hålla med.

Men jag har funnit mig själv, nu när jag är inne och promenerar på mitt sista år som ”tjugo någonting”, med att längta tillbaka till längtan och förväntan. Nästa bok plöjde jag igenom på några få dagar och som jag längtade efter att nästa bok skulle komma.

Jag målade upp alla möjliga scenarion om vad som skulle hända. Jag var knappast den enda som läst böckerna så jag hade många att diskutera det med. Det som Narnia-författaren C.S Lewis och Harry Potter-författaren J.K Rowling gav mig och ca 450 miljoner andra barn var fantasi.

Tillsammans med författare som Tove Jansson, och Astrid Lindgren gav de mig det som jag skulle vilja påstå är livets skimmer.

Det som skiljer en barnboksförfattare från en författare med en vuxen publik är att den som skriver för barn, skriver för världens bästa fantiserare.

För vuxna tycks verkligheten räcka men för att fånga ett barn behöver man behärska konsten med att leka med det definitiva. Och är det något många av våra största författare delar så är det förmågan att skriva kring det mest definitiva vi har, förlust och döden. Som i ”Pappan och havet” av Tove Jansson, när pappans stora oro driver familjen från sitt hem, eller det primära som fick mig att bli lite bättre vän med döden: stunden i Bröderna Lejonhjärta då Jonatan försäkrar sin sjuke lillebror Skorpan om att den som dör och kommer till Nangijala bara behöver vänta i några dagar på den som lever, det som för den, tycks vara flera år.

Det kändes betryggande att ingen som dog skulle behöva vara själv för länge.

Vi lever i en tid där källkritik värderas högt och där du inte behöver undra något, längre tid än det tar för dig att googla och visst skulle jorden snurra på som vanligt, men fantasi är livets skimmer.

Att läsa ihop med sina barn är fantastiskt i sig, men glöm inte att pausa och längta, prata om boken ni ska läsa ikväll på morgonen innan förskola eller skola och fantisera.

Lek med det som tycks vara definitivt, det du inte har tänkt kan du heller inte göra och det finaste med fantasi är att det räcker till alla.

Slösa inte med skimret och stör aldrig ett barn som tjuvläser på natten.