Johanna Goa: Jag vill visa en nyanserad bild av ADHD

När insåg du att det saknades en bok om ADHD riktad direkt till barn, och varför kändes det viktigt att skriva den?

– Jag har länge arbetat med barn med ADHD och märkte ganska tidigt att mycket av det material som finns riktar sig till vuxna, om barn, snarare än till barnen själva. De böcker som finns idag ger ofta en bild av hur ADHD kan vara, men saknar enligt mig nyans. I den här boken får man också med enkel fakta, vilket kan vara värdefullt för barn för att förstå varför vissa saker är svåra och hur man kan göra för att det ska bli lite enklare. Jag saknade en bok som barnet kunde känna: “det här handlar om mig.” Det kändes viktigt att skriva något som inte förklarar barnet utifrån, utan som hjälper barnet att förstå sig själv inifrån.

Boken om ADHD är uppdelad i flera olika faktadelar, bland annat ADHD i hemmet och ADHD i skolan. Det finns även vardagsskildringar i serieformat av två barn med NPF-diagnoser som berättar om sina liv, vilka utmaningar de ställs inför och vad som hjälper dem. Boken förklarar begripligt om vad som händer i hjärnan hos dem med ADHD och vad man kan tänka på för att underlätta vardagen.

Vad tyckte du var viktigast att få med i boken?

– Att barnet inte ska känna att det är ensamt eller att det är något fel på det. Jag ville också få med en nyanserad bild av ADHD. Många bildar en stereotyp uppfattning redan som barn, och den kan vara svår att förändra senare i livet. Om vi kan bidra till en mer nyanserad bild tidigt, ger det bättre förutsättningar framåt. Jag ville också få med både det som kan vara svårt och det som kan vara styrkor, och att det får se olika ut för olika barn. Jag vill inte ge bilden av att ADHD är en superkraft, men heller inte en begränsning, utan att vi behöver förstå båda sidorna för att kunna ge barnet rätt förutsättningar. Inte minst ville jag ge barnen ett språk för sina upplevelser.

Vad var svårast med att förklara ADHD på ett sätt som både är ärligt och begripligt för barn?

– Att hitta balansen mellan att vara ärlig utan att det blir tungt eller begränsande. Jag bär med mig många tunga berättelser, men vill samtidigt att barnen ska känna hopp, för det finns hopp. Jag vet också att det är en målgrupp där många barn (och ibland även deras föräldrar) kan ha svårt att ta till sig långa texter och mycket information. Därför var en stor utmaning att skala bort det som är överflödigt. Jag ville inte förenkla bort det som faktiskt kan vara svårt, men heller inte skriva på ett sätt som gör att barnet känner sig “fel” eller fast i en diagnos.

Vad hoppas du att den som läser den här boken ska få med sig?

– Jag hoppas att barn som läser den ska känna igen sig och känna sig mindre ensamma. För barn med en diagnos hoppas jag att den kan ge både förståelse och stolthet över deras sätt att fungera. Jag hoppas också att de får med sig verktyg för hur de kan hantera olika utmaningar i vardagen. För barn som inte har ADHD kan boken bidra till ökad förståelse och empati. För föräldrar hoppas jag att boken kan ge en inblick i barnets upplevelse och kanske öppna upp för samtal som annars kan vara svåra att börja.

Boken om ADHD är som sagt en barnbok, men den passar egentligen alla som vill lära sig mer om NPF-diagnoser. I slutet av boken finns ett kapitel som riktar sig direkt till vuxna, fyllt med tips, råd och fakta.

Finns det något du önskar att fler vuxna förstod om barn med ADHD eller annan NPF-diagnos?

– Att barn gör så gott de kan. Barn vill inte misslyckas, men ibland befinner de sig i en miljö där deras förutsättningar inte räcker till. När det blir svårt är det vi vuxna som behöver ta ansvar och se över miljön runt barnet. Jag tycker om att tänka på en blomma i det här sammanhanget: Om en blomma inte blommar, är det inte blomman som är fel, utan miljön den växer i. När det blir svårt handlar det sällan om vilja, utan om förmåga. Och bemötandet från vuxna gör enorm skillnad, att bli förstådd förändrar ofta mer än att bli korrigerad.

Vilka strategier tycker du gör störst skillnad för barn med ADHD?

– Det är individuellt, men några saker återkommer ofta. Tydlighet, att bryta ner saker i mindre steg och att minska mängden information. Men också relationen, att barnet känner sig tryggt och förstått. Vi kan inte börja ställa krav utan att först ha byggt upp ett relationskapital. Vi pratar ofta om anpassningar som hörlurar, pauser eller färre läxor, men ibland glömmer vi att förståelsen för det enskilda barnets behov är det viktigaste. När vi visar att vi förstår vad som är svårt och förmedlar den känslan, kommer vi långt. Barn behöver få uppleva att de lyckas, inte bara blir tillrättavisade.

De två barnen vi får följa i boken serieform heter Love och Sonja. Love har ADHD och berättar om hur det känns när energin dippar, svårigheterna med olika övergångar mellan aktiviteter och vad som hjälper honom i vardagen. Sonja har ADD där tankarna far omkring inom henne, men det syns inte så mycket utåt. Vi som läsare får se hur hon kämpar och ”försöker behålla masken” av att allt är under kontroll – något som är en stor ansträngning för henne. Ellen Greider står för de finurliga och härliga illustrationerna som bryter upp läsningen och gör det lättillgängligt för barnen som läser.

– Vi har haft en nära dialog genom hela processen. Ellen har en fantastisk förmåga att fånga det jag skriver och omvandla det till bild. Det har varit en häftig upplevelse att se hur orden blir levande genom illustrationerna. Vi har utgått mycket från verkliga situationer och känslor som barn själva beskriver, och tillsammans har vi arbetat fram scener som känns igenkännbara och levande. Målet har hela tiden varit att barnet ska kunna känna: “det där är ju jag.”

Om den här boken hade funnits när du först började arbeta med barn med ADHD – hur tror du att den hade hjälpt dig?

– Jag tror att den hade hjälpt mig att ännu snabbare komma nära barnets perspektiv. Den hade gett mig ett gemensamt språk och en naturlig utgångspunkt i samtal med barn om ADHD. Ibland är det enklare att prata utifrån en tredje person eller en bok, istället för att prata direkt om det specifika barnet, det blir mindre laddat. Den hade också varit ett stöd i mötet med föräldrar, som ett sätt att tillsammans förstå barnets upplevelse