Stina Wirsén: ”Jag behöver rita några timmar om dagen för att må bra”

– Som de flesta barn började jag att rita när jag var ett eller två år. Sedan dess har jag aldrig slutat.

Stina Wirsén har alltid behövt rita av sig dagen. När hon som barn kom hem från förskolan gick hon direkt till sin ritskrubb, en omgjord garderob som hon tillbringade flera timmar i. Där fanns en stor ritskiva full av papper och pennor och väggarna pryddes av hennes teckningar.
– Mamma sa att det var skönt att man kunde stänga dörren eftersom jag hela tiden pratade med mina teckningar. Femtio år senare gör jag precis samma sak. Jag sitter inte och pratar högt med teckningarna, men det är ändå samma grej. Jag måste rita några timmar om dagen för att må bra.

Att ritande skulle bli Stina Wirséns yrke har alltid varit självklart, några andra karriärdrömmar har aldrig funnits. I dag är hon en av Sveriges mest välkända illustratörer vars arbete sträcker sig från illustrationer i dagspress och böcker till offentlig konst och frimärken. I barnboksvärlden är hon senast aktuell med en ny bok i den populära Vem-serien: Vem vågar? Den handlar om rädsla och mod och tar, precis som de andra böckerna i serien, upp viktiga ämnen och stora känslor för små läsare. Wirsén skrev de första böckerna i Vem-serien för 17 år sedan, när hennes son var ett år gammal.
– Först hade de inga texter för jag tänkte att det var småbarnsböcker som inte behövde några ord. Men min förläggare bad mig skriva text till bilderna. Först sa jag nej men till sist skrev jag väldigt enkla, raka texter till böckerna. De funkade jättebra – och sedan dess har jag gett ut 25 böcker i serien.

Svåra ämnen för små läsare

Nu har de första Vem-figurerna blivit vuxna och fött fram en ny generation fantasifulla varelser. De vardagsnära berättelserna skyggar inte från tunga ämnen och existentiella frågor. Exempelvis handlar Vem är död? om just döden och Vem finns? om ett barn som inte blev till. Hur tungt och hemskt ämnet kan vara menar hon beror på genren och formatet.
– Liten, till exempel, är ett regeringsuppdrag. Det är Brottsoffermyndigheten som har beställt en bok om hur man ska kommunicera med små barn om att våld är olagligt och att de blir utsatta för ett brott om de är rädda eller blir slagna hemma. Det var väldigt svårt att skriva om. Då fick jag hjälp av Brottsoffermyndigheten, barnpsykologer och mitt förlag.

Tänker du alltid att det ska finnas något underliggande budskap i böckerna?
– Attityder om vad vi ska ha barnböcker till växlar över tid. Jag var själv barn på 70-talet och då var det ganska mycket moraliserande. Det fanns en idé om att man skulle bygga nya medborgare och att barn skulle inkluderas i det politiska samtalet. Det finns både bra och dåliga sidor i det. Jag tänker att litteraturen är större än så, att det måste kunna finnas alla möjliga former av böcker även för barn. Barn, precis som vuxna behöver olika former av berättelser olika dagar. Samtidigt är man naiv om man tror att man kan göra böcker som är helt fria från värderingar. För åsikter och värderingar har man alltid i det man skriver eller inte skriver, och i de bilder man gör. På det sättet är jag benägen att hålla med om att allt är politik. Jag har en massa åsikter i mina böcker.

Missa inte: 7 gånger Stina Wirsén beskriver svåra ämnen för små läsare

I Vem-böckerna är Wirsén noga med att ingen av karaktärerna hela tiden är ond eller god. De turas om att bitas och vara taskiga. På flera sätt speglar Vem-världen samhället så som det faktiskt ser ut. Vem-figurerna har alla känslor i sig, missunnsamhet och inkludering, kärleksfullhet och avundsjuka – känslor som bor i oss alla.
– Jag försöker spegla tillvaron som den är, ur ett barnperspektiv. I Vem är var knackar de på hos olika personer, då får man se att Kanin har två mammor. Det här är saker som jag naturligtvis gör medvetet, men berättelsen handlar inte om det. Att en av dom brokiga figurerna, Lucia, sitter i rullstol, är ett faktum men inte en del av handlingen. Det är så jag gillar att jobba, det är också så barn ofta tar in verkligheten. Att till exempel ha två mammor är en ickefråga för ett barn, så länge vuxenvärlden inte gör det till något mer, säger hon.

Stina Wirséns egen barndom präglades av en stark läsglädje och hennes mamma läste högt varje kväll.
– Jag är ingen jättekramare av de här realistiska och överpedagogiska böckerna om sex och samlevnad. Jag är ganska pryd och var även det som liten. Däremot älskade jag Barbapapa och allt av Barbro Lindgren.

Läsglädjen har följt med henne även i vuxen ålder och hon hittar inspiration både i litteraturen och i annan kultur.
– Jag är en riktig kulturtant. Jag ser på film, går på teater och på loppis. Jag är intresserad av mode, design och arkitektur. Jag läser jättemycket.

Formad av dagspress

Det är ofta lätt att känna igen en Wirsén-illustration. Tydliga, grafiska bilder där tomrummet är lika viktigt som penseldragen har blivit lite av hennes signum. En stil som bland annat har formats av hennes mångåriga erfarenhet av att jobba med dagspress. Redan som 20-åring började hon teckna åt Dagens Nyheter.
– Papper i morgontidning, det är det papper det är. Då var man tvungen att vara väldigt grafisk och tydlig. De för komplicerade bilderna med schatteringar och gråskalor blev ofta dåliga i tryck. Det har påverkat mig. Jag upptäckte också ganska tidigt att det var effektivt att jobba med sidans vithet eller luften. Det har jag tagit med mig in i barnboksvärlden. Jag tänker ofta på vad jag kan ta bort och ändå få fram det jag vill säga, säger hon.

Uppdragen är varierade och Wirsén jobbar parallellt med en vuxen publik och barn. Hon är övertygad om att de olika målgrupperna och tankesätten ger näring åt varandra.
– Jag skulle ha tråkigare och tror att det skulle bli sämre om jag bara var i en värld. Det är berikande att vara i olika delar av skallen, jobba med olika typer av manér och uttryck och olika målgrupper. Det tycker jag är väldigt utvecklande.

Nu kan hon lägga till ytterligare en titel på sitt cv: manusförfattare. Tillsammans med Sarah Riedel och Anna Vnuk har Wirsén skapat musikalen Får jag vara med? som hade premiär på Dramaten i februari. Hon nästan spricker av glädje när hon pratar om projektet, beskriver det som ”jättesvårt och jätteroligt” och skämtar om att hon vägrar lämna tillbaka passerkortet till Dramaten förrän de lovar att hon får göra en till.

Har du något drömprojekt?
– Jag tycker att jag får göra mina drömprojekt. Jag känner mig väldigt bortskämd. Jag har världens roligaste jobb.