Stellan Skarsgård: Jag är väldigt stolt över svensk barnlitteratur

Han är åttabarnspappa och har sett småbarnsår passera i såväl USA som England, men bor idag på Södermalm i Stockholm. Och nu är det dags att göra film för barn. I filmen Gordon & Paddy, baserad på böckerna av Ulf Nilsson och Gitte Spee, gör Stellan Skarsgård rösten som den åldrade polischefen Gordon. Och Stellan Skarsgård älskar den svenska barnkulturen.

– Om man ska tala om nationell stolthet så är jag väldigt stolt över Sverige och Norden när det gäller barnlitteratur, som jag älskar. Synen på barn är också helt annorlunda här i Sverige. I många andra länder behandlar man barn lite som mycket värdefulla ägodelar som ska skyddas till varje pris – utsmyckas, men inte ha något eget liv.

Karaktärer med mänskliga egenskaper

Kommissarie Gordon visar sig under filmens lopp vara ganska trött och redo att dra sig tillbaka (”inte alls som jag, som är mitt i livet”, påpekar Stellan Skarsgård). Då tar den andra huvudkaraktären hans plats: musen Paddy, vars röst görs av Melinda Kinnaman. Paddy är från början ingen alls. Inget namn, ingen, mat, inget hem, inget yrke. Ensam och vilsen träffar hon Gordon och får börja jobba som polisassistent. Då blommar hon på en gång.

– Hon är modig, har fantasi och humor, en underbar karaktär! Hela den här filmen är ett riktigt drömprojekt. Dels för det är roligt att få spela med Stellan igen, för första gången på 17 år, men också för att vi fick vara med och påverka de animerade karaktärernas personlighet genom vårt agerande, säger Melinda Kinnaman.

Med det syftar hon på metoden som användes under produktionen: en kameraman filmade skådespelarna medan de agerade rösterna, och sedan togs deras uttryck och fördes över till själva animationen.

– Vi stod med hörlurarna och gestikulerade och spelade med hela kroppen, med varandra. Så är det verkligen inte alltid, berättar Melinda Kinnaman som även hon hyser en stark kärlek till den svenska barnkulturen – och även hon har barn hemma att läsa högt för.

– Vi läser mycket, som tur är älskar min son det. Just nu är det mest Bamse, men vi har också läst klassiker och många nya böcker, till exempel Stina Wirséns Vem-böcker och Pija Lindenbaums böcker. Det finns så mycket bra!

Långsamt tempo ger tid för eftertanke

Böckerna om Gordon och Paddy har ett speciellt tempo. Lite långsamt, eftertänksamt, nästan melankoliskt. Något regissören Linda Hambäck tolkat fint genom animation, musik, ljudeffekter och röster.

– Det är så underbart att man inte överöser barnen med effekter och snabba klipp. Genom det får barnen vara med, reflektera, vara i sin egen fantasi, säger Melinda Kinnaman. Stellan Skarsgård håller med:

– Jag gillar det lågmälda och eftertänksamma tempot. Våra barn sköljs idag över med animerade produktioner som skriker åt dem hela tiden. Korta klipp som blir stressande för barnen. De kommer ut efter att ha sett en film med en sorts ”sugar rush”. Jag är även inblandad i de nya filmerna om Mumintrollet och det är samma sak: ett tempo som inte är tråkigt men som ger luft för eftertanke.

I grunden handlar det om att ge barn utrymme för kulturella uttryck. Att se en långfilm tillsammans, allra helst på bio, ger barn och vuxna en gemensam upplevelse att reflektera utifrån.

– För mig är film precis som litteratur och musik, kulturyttringar. Det är viktigt för att hålla hjärnan öppen för andra vinklar och sätt att se på verkligheten. Kulturen triggar empati och hjälper oss förstå. Det gör oss inte automatiskt till goda människor, men det är omistligt: slutar vi vara kulturvarelser så slutar vi att leva civiliserat. Det är därför viktigt att barnen får tillgång till det, säger Stellan Skarsgård.

En ”dålig” film kan också vara bra

Ett barn behöver se bredden av olika uttryckssätt. Och att filmen känns ”dålig” betyder inte att det var fel beslut att se den. Istället är det en utgångspunkt för diskussioner: Varför var den dålig? Och vad menade huvudpersonerna egentligen?

– Det är vad som är viktigast med film, att diskussionen fortsätter efter filmens slut. Det behövs idag när allt är så självcentrerat. Vi behöver pauseringar, att vänta in och se var man landar, säger Linda Hambäck. Hon är regissören bakom Gordon & Paddy, och föll pladask för historien när hon hade hittat böckerna på bokhandeln Bokslukaren i Stockholm.

– Jag brukar gå till Bokslukaren, köpa ett gäng intressanta böcker och sen läsa dem, själv och med mina barn. Då blev jag helt förälskad i Ulf Nilssons ton. Han har det fantastiskt poetiska i sig. Precis som i boken Adjö herr Muffin, fanns något sentimentalt och härligt i böckerna om kommissarie Gordon. Det ville jag göra film på.

Linda Hambäck ser en alldeles speciell fördel i det lite långsamma tempot.
­– Dels är jag själv en sådan typ som berättar långsamt. Jag gillar att det nästan får bli lite tråkigt i början så att man kan sugas in. Det finns ett motstånd och sen när man är inne köper man hela premissen. Kanske var det därför jag gillar den boken.

Men något ska finnas som binder ihop, ger rörelse framåt så att det inte blir tråkigt. I det här fallet är det den elektroniska, lite forcerade musiken av Martin Landqvist. En bra film kan lämna en efterklang i kroppen, tycker Linda Hambäck, och minns en av sin ungdoms starkaste upplevelser.

– Jag älskade Fucking Åmål.  Man hejade så mycket på de tjejerna, det var så starkt. Vissa saker stannar hos en och det är kanske det finaste man som filmskapare kan uppnå.

– När man läser böcker får man idé om en ton, och den tonen försöker man få med i agerandet. Sättet att säga replikerna är realistiskt och vi överfärgar inte, spelar inte gubbar och gummor som tjoar, inga karikatyrer utan levande människor. Eller i det här fallet, grodor, säger Stellan Skarsgård och avslutar:
– Det är underbart med de här två figurerna: ”Inget brott, inget straff”, och då har allt gått bra!