Att vara ett med en barnboksvärld som 41-åring kan vara ansträngande ibland. Men det är ett absolut måste för Bokiños Johanna Stenius.

– Har du sett det senaste julmotivet? Har du köpt muggen?

– Åh herregud, nej inte än! Är den fin? MÅSTE köpa den, snabbt!

Detta är ett vanligt samtal mellan mig och någon av mina bröder varje sommar och vinter, när den nya säsongs-muminmuggen släpps. Vi rusar och köper den, jag placerar den bland de övriga närmare hundra jag redan har i ett vitrinskåp och känner sedan en stund av obeskrivlig frid. Muminmuggen är min, jag brygger kaffe, allt är bra.

Ja, jag älskar mumin. Jag älskar allt som har med den världen att göra. Den klippiga skärgården i finska viken, de stora festerna med kulörta lyktor och skottkärror fulla med pannkakor, vemodet i den annalkande hösten, längtan efter äventyr och mörkret i Mårrans längtan efter värme. Jag har en karta över Mumindalen på väggen och ett Vem ska trösta Knyttet-citat som skrivbordsbild på datorn. Min drömresa gick till Tove Janssons ö och min nästa dröm är att besöka hennes ateljé.

Ibland känns min kärlek till muminvärlden lite fånig. Lite som att jag kanske borde ha något tuffare för mig, som att jag sysslar med trädgårdstomtar (förlåt, alla som sysslar med trädgårdstomtar). Men faktum är att det inte går. Det bara är så här. Mitt liv är sammanvävt med det finlandssvenska, för att jag ÄR finlandssvensk – och under hela mitt liv som uppväxt i Sverige men född i Åbo, har Tove Janssons skapande varit en länk till allt som är jag. Två världar, ett språk: svenskan. Och så Östersjön och mumintrollen däremellan.

“Stunder då inget annat känts normalt, har jag alltid kunnat vända mig till Tove Jansson”

Medan det funnits frigörelsefaser, tidpunkter då jag inte vetat ut eller in, depressioner, trauman och tillfällen av hisnande lycka, stunder då inget annat känts normalt, har jag alltid kunnat vända mig till Tove Jansson för att hitta några passande ord, en vacker skiss. Och det hör i sin tur ihop med den enda plats på jorden där jag känner mig totalt trygg, där allt alltid får vara som det är: mitt sommarställe i skärgården utanför Helsingfors. Inte så långt från Tove och Tuulikkis ö, faktiskt. Även där hänger en karta över Mumindalen på väggen.

När jag började jobba på Bonnierförlagen och det ungefär samtidigt beslutades att Bonnier Carlsen skulle ge ut nya versioner av Tove Janssons muminberättelser, då kunde jag har gråtit av lycka. Nu är jag ibland på möten med ”Muminteamet”, och ingen arbetsuppgift i världen kunde har känts mer JAG.